Teresia

Jag tror att jag inte vill berätta det här, men jag gör det ändå. Igår på eftermiddagen åkte vi till Norrköping för att min farmor hade gått bort. Jag vill inte säga dött för att det låter så himla hemskt. I alla fall, när vi kom dit så skulle vi ju få se farmor en sista gång och jag trodde inte det skulle vara så himla jobbigt. Men när vi gick in där för att titta på henne kunde jag inte hålla inne tårarna. Jag grät så tårarna bara droppade ner från kinderna. Usch, det var hemskt. Självklart var jag inte den enda som grät i rummet. Men en sak som jag inte fattar är hur pappa inte kan gråta. Visst, han är ju man men ändå! Män ska väl också kunna gråta. Jag frågade honom om han inte var ledsen och då sa han att han var det. Eller egentligen kanske det var en ganska dum fråga, för det var ju ändå hans mamma som gick bort. Jag skulle bli skitledsen om min mamma gick bort.
Men jag måste bara säga att jag trodde inte att Joakim kunde gråta, han gjorde faktiskt det. Mindre än mig då då, men ändå lite. Fast jag tycker det är ganska modigt av killar/män att gråta.
Innan jag slutar måste jag bara säga att det där uttrycket att man kommer dö en vacker dag, faktiskt är sant. Den dagen farmor dog var en väldigt vacker dag, det var till och med tjugo grader varmt.