Teresia

Kniven skar in djupt i hjärtat.

   Där skulle den sitta, med eggen rakt i hennes hjärta, ända till hon dog.

   Precis så kändes det nu. Malin tittade på den lysande skärmen med sina gråtfärdiga ögon när hon kände klumpen i halsen komma. Den här känslan var hon van vid, känslan att bli lurad och svikt. Men aldrig förr hade klumpen varit så här stor och inte heller hade hon känt sig så ensam som hon gjorde nu. Hur kan så få ord förstöra ens liv så mycket? Ett enstaka par dataskrivna bokstäver raserade hela hennes liv. Det kändes som om någon hade tagit tag i hela hennes liv, rivit sönder det i smådelar och sedan bara kastat ut det på golvet, utan någon tankte att plocka upp det och sätta ihop det igen.

   Hon kände hur huvudet blev allt tyngre och allting blev suddigt framför hennes ögon. Tårarna droppade ner för hennes kinder och samlades i små pölar mellan bokstäverna på tangentbordet. Hon försökte titta upp på skrämen och läsa det hon precis hade läst, men hon kunde inget se.

   Allt hade börjat några månader tidigare. Malin hade suttit framför sin gamla dator och pratat med några av sina vänner på internet. Som från ingenting började en kanadensisk kille skriva till henne. Han berättade för henne att han hette Charlie och att han hade fått hennes adress från en kompis. Självklart hade Malin inga kanadensiska vänner så att han hade fått hennes adress från en kompis måste ha varit en lögn. Hon funderade en stund på var han kan ha fått den ifrån, men inte brydde väl hon sig om det? Han var trevlig och söt, vad mer kunde hon begära?

   Tiden gick fort och Malin blev kär i Charlie. Mejlen från honom blev allt flera och tillslut var det bara honom hon pratade med. Sina gamla vänner struntade hon i, de hade ingenting av det som Charlie hade. Malin tänkte inte mer på vartifrån han egentligen fick hennes adress. Tanken på att han kunde vara någon helt annan slog hon bort varje gång den kom.

   Och nu satt hon där. Lurad och lämnad ensam kvar. Alla tankar, som ständigt hade besökt hennes hjärna, om att han inte alls var den hon trodde, var sanna. Hennes kompisar pratade knappt med henne längre, och det var hennes eget fel. Allt var hennes eget fel! Hur kunde hon vara så blind? Hon såg inte allt hända, förrän nu, när det redan var för sent.

   Hon kastade en snabb blick på den röda klockan bredvid sängen och hjärtat slog ett slag extra. Om hon inte skyndade sig nu skulle hon bli sen till skolan! Visserligen skulle det nog inte spela så stor roll, vem skulle märka att hon inte var där? Hon pratade aldrig med någon och ingen pratade med henne heller. Men hon hade vant sig vid det och det var ändå en skön känsla, för hon visste ju alltid att Charlie väntade på henne när hon kom hem.

   Men inte längre. Charlie väntade inte på henne mer.

   Hon skyndade sig och inom bara några minuter var hon på väg till bussen. Hon hade haft så bråttom att hon knappt hann torka bort tårarna, som hade lämnat märken på hennes kinder. Som tur var var ingen annan än hon hemma, så hon slapp undan alla jobbiga frågor.

   I skolan var allt precis som det brukade vara en torsdagmorgon, första lektionerna var matte och bild. Malin tackade för att ingen av lektionerna var så jobbig, allt hon behövde göra var ju att sitta där och låtsas arbeta, medan hon egentligen brann upp på insidan. På bildlektionen var det dock svårt för henne att hålla sorgen och ilskan inne. Hon satt där med pennan i sin hand och såg tårarna droppa ner på det vita papperet. Hon klottrade ner hela papperet och skrek ut sin ilska över hela salen. Ljudet ekade i hela klassrummet och bilderna på väggarna trillade nästan ned. Men varför var det ingen som sa något, märkte något? Hon tittade ner på papperet igen.

   Det var fortfarande lika vitt som innan. Hon hade aldrig ens öppnat munnen eööer rört på handen. Charlie gjorde henne galen, men bara på insidan.

   De andra i klassen märkte inget av det som hände med Malin. Trots att hon satt och grät så att papperet blev alldeles vått, var det ingen som sa något. Hon satt längst bak i klassrummet och tittade på de andra. Hade inte de några problem? Alla verkade vara så lyckliga och leva så bra liv. Alla förutom hon.

   Det pyste till när bussdörren öppnades och hon väcktes ur sina drömmar, sina drömmar om Charlie. Snabbt hoppade hon av och började långsamt gå hemåt, ensam, som vanligt. Äntligen var den här förskräckliga skoldagen slut, äntligen var hennes förskräckliga liv slut. Hon sa det högt för sig själv, äntligen är mitt liv slut, och det kändes som att det var sant det hon sa. Hon visste inte vad hon skulle göra, allt hennes liv hade kretsat kring var ju Charlie, Charlie och åter Charlie. Nu när han inte längre fanns hade hon inget kvar att leva för. Hon visste ju såklart att han fortfarande fanns, men hon visste inte vem han egentligen var. Han kanske inte ens hette Charlie! Han ljög om allt, allt han hade sagt var bara något han hade hittat på för att få henne att gilla honom. Och han hade lyckats.

   Hon stoppade in nyckeln i nyckelhålet och vred om. Vid den här tiden bara för en dag sedan hade det första hon gjort varit att springa direkt till datorn och öppna de nya mejlen från Charlie. För de hade alltid funnits där, varenda dag. Aldrig hade hon tänkt på hur han hade haft tid med henne. Han gick ju också i skolan, men ändå var han alltid där. Bara ett par minuter gick, sedan var svaren där.

   Vad skulle hon göra? Ta livet av sig? Var det det Charlie hade varit ute efter? Att döda en oskyldig människa? Det kan inte ha varit hans avsikt! Hon ville inte tro på det hon just nu satt och tänkte på.

   Fortfarande var det ingen hemma. Hon tog på sig en tjocktröja och sprang ut. Utan att ens låsa dörren efter sig. Hon sprang och sprang, som om någon var efter henne. Men det var ingen efter henne. Bara hennes egna tankar jagade henne, och de kunde hon inte springa ifrån. Hur snabbt hon än sprang, skulle de alltid finnas där. Döda henne från insidan.

   Regnet började falla. Vanligtvis hatade Malin regn, men nu älskade hon det. Regn. Det var som hennes egna tårar som föll på henne. Hennes kläder blev genomblöta, men hon bara fortsatte. Hon sprang ända till hon kom till en liten skog. Ett par minuter fick hon leta innan hon hittade det hon sökte.

   Ett stort, beskyddande träd. Här hade hon suttit dagen hon mötte Charlie. Men då hade solen skinit och hon hade suttit där och skrattat. Skrattat och varit lycklig. Lycklig, det skulle hon aldrig vara igen. Det hade varit sommar, hon var brun och hennes hår var solblekt. Nu var det oktober, regnigt, kallt och blött. Och inte var hon brun heller. Vit och ful, det var vad hon tyckte om sig själv. Charlie hade fått henne på andra tankar, men nu hade hennes egna tankar tagit över igen.

   Hon kramade det stora trädet hårt, sedan la hon sig ned på rygg på marken framför det. Hon skrek. Och den här gången var det på riktigt. Hon hörde ekot komma, och det lät hemskt. Tårarna rann som floder och hon beslutade sig för att stänga sina ögon, för sista gången. Hon kände kniven i sitt hjärta tryckas in djupare och djupare, aldrig skulle den försvinna. 

   Andetagen tog slut och allt blev tyst.

   Aldrig mer, var det sista hon tänkte innan hon dog.

   Kniven var borta.

Är den bra? :)