Fönstret utan adventsljusstake.

   Den långa raden av små, pastellfärgade trähus bredde ut sig framför henne. På sommaren sken de av rosa, gult, grönt och blått när solens strålar träffade fasaderna men nu låg vintermörkret som en slöja över taken och gatulamporna fick skina upp trottoaren. Snön glittrade och låg kall vid hennes fötter. Hennes tunna ullkappa var inte i närheten av att värma henne. Värma kylan som låg fastfrusen inombords, som inte smälte på sommaren.
   Pastellerna lyste inte, men fönstren gjorde det. Mammor och pappor stod och skrattade ikapp med sina barn medan de bakade julgodis, någon satt och läste en bok. I ett annat fönster hade mamman just kommit hem från jobbet och barnen jublade när de fick se hennes blonda hår flyga av den kalla vintervinden när hon stängde dörren. Alla fönster lyste värme. Några hade satt ut stearinljus i små lyktor vid dörrtrappan och adventsljusstakarna stod uppradade på fönsterbrädorna.
   Hon stannade vid ett stort träd. Varje blad lyste guld. Det var säkert pappan som satt upp ljusslingan. Pappan, tänkte hon.
   En pappa, en rund man med snälla ögon och tjocka koftor. En pappa som bar kostym på jobbet med en portfölj som blänkte. En pappa med putsade skor och stor famn att krama varje dag han kom hem från jobbet. En pappa som lagade mat med mamma och kysste henne på kinden. Som köpte henne choklad på alla hjärtans dag, tänkte hon. En pappa.
   Hon fortsatte att gå och svängde av upp mot hennes hus. Uppfarten låg orörd. Ett tjockt lager av kramsnö låg stilla upp mot dörren. Det var bara brevbärarens skor som hade trampat ner steg mot brevlådan. Ingen bil stod där heller, de hade ingen längre.
   Hon tittade upp mot fönstret på framsidan av huset. För vem som helst hade det lyst värme, men inte för henne. Hur många lampor som än var tända, lyste det mörkt. Ett mörker ingen lampa kunde skina genom. Hon såg på de andra fönstren in till köket. Där stod inga adventsljusstakar. På dörrtrappan stod inga ljuslyktor.
   Hon tryckte ned handtaget. Dörren var fortfarande låst sen hon låst den på morgonen för att gå till skolan. Hon tog upp nycklarna och satte dem i låset. Med en uppgiven suck, somv blev till ett vitt moln när den mötte kylan i luften, öppnade hon dörren. Luggen låg fastklistrad mot hennes panna men hon orkade inte ta bort den och de svarta skorna var vita av snö men hon skakade inte av det utanför dörren. Hon brydde sig inte. I hennes hus brydde man sig inte om sådant.
   Hon andades in med näsan. Trängde bort alla andra lukter och försökte känna någon doft av nybakta pepparkakor men den fanns ingenstans. Det var så längesen nu att hon glömt bort hur det doftade. Hon kunde inte ens känna den distinkta spritlukten som trängde sig fram genom väggarna och fanns i varje tyg och duk i huset, hon var så van vid det.
   Hon ställde sig vid ett fönster och blundade. Tänkte på hur det skulle se ut om det stod en adventsljusstake där. Att hon kommer inspringande i köket in i mammans famn för att få en stor puss på kinden och baka kakor under adventsstjärna. Om pappan satt i fåtöljen och läste eller om mamman skulle komma hem från jobbet och haft nyduschat flygande hår.
   Hon kunde inte se det framför sig. Det var inte så i hennes hus, skulle aldrig bli. Aldrig någonsin skulle någon kolla in i köksfönstret och se en hel familj kramandes, med kakor runt om sig. Alltid skulle de få se en morsa som stod och grät och rökte om vartannat under spisfläkten. De skulle inte få se en pappa. Aldrig att de skulle få se en fin sådan med blank portfölj och slips, nej, inte ens en äcklig sådan med trasigt nätlinne och skägg med matrester.
   Vilken pappa som helst skulle ha dugt. Men hennes mammas avslöjande andedräkt och smärtfyllda rynkor under ögonen skrämde iväg alla män. Det enda hon hade var ett fint hus där spritskåpet en gång i tiden varit fullt.
   Hon började diska de bruna tallrikarna som låg i vasken. Sköljde alla glas och bestick. Det hade blivit en hög. Ingen hade orken att bry sig om matresterna som låg spridda i köket. Men nu måste hon orka bry sig. Just nu var stapeln av smutsiga tallrikar det enda som fanns i hennes värld för mamman kom hem och ramlade i hallen. Då var det bara tallrikarna, inget annat. Det andra var för smärtsamt. Disken var väl egentligen det sista hon borde bry sig om men det blev det enda hon orkade med. För hur tröttsamt det än var att diska, var allt det andra värre.
   Stumpan och ojsan, där ramlade jag visst och maskor i strumpbyxorna. Snubblande på orden och darriga, kalla ben. Ett utsmetat lager av smink som tyngde hela mammans ansikte. Ett utsmetat lager av smink som tyngde hela hjärtat på dottern. Hon stängde ut allt om att mamma var full. För hon kunde vänja sig vid spritlukten, men aldrig att se sin mamma fnittrandes som en liten flicka med håret hon spytt ner drypandes i ansiktet.
   Hon fortsatte diska. Såg bara tallrikarna och vattnet som störtade ut ur kranen, som skvätte upp på hennes tröja. Glasen, besticken, kopparna, de skulle bli rena. Måste bli rena.

   I fönstren till pastellfärgade trähus hade folk börjat äta middag och några hade fått besök av mormor. I ett fönster hade barnen precis satt sig i soffan för att se Bolibompa och i ett annat löste pappan korsord. I ett fönster stod en rund man med snälla ögon och tjock kofta och beskådade sitt träd med ljusslingor som färgade bladen till guld.

Det är inte jag som har skrivit den, men jag tycker den är värd att läsa. Den här novellen kom etta i tävlingen som Flisan kom trea i. Grattis Flisan! För att läsa Flisans novell kan ni gå in
här.


Kommentarer
Postat av: Hilda

tyvärr :/ har redan sålt den till en kompis, är de slutsålda på sittplatserna också?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback