Teresia

Jag har gått runt och funderat på gammal vänskap idag och igår. Hur fort tiden egentligen har gått. Och nej, jag säger inte att nu är livet slut och jag har slängt bort mina gamla vänner. För det har jag inte. Jag har sparat dem jag har velat spara. Men nu när jag snart är sexton år kan jag väl ändå få säga att jag har fått lite perspektiv på livet? I alla fall på min ungdom.

Jag minns när jag var liten. Jag gick på samma dagis som Klara. Svalan. Klara bodde mitt emot dagiset. Våra bröder brukade umgås, min yngsta och Klaras äldsta. Vi brukade leka. Äta mellis ihop. Oftast hemma hos Klara för hon bodde så nära.

Jag brukade vara med Isabelle. Vi har varit vänner sedan vi var knappt ett år gamla. Vi brukade alltid vara tillsammans. Mellanstadiet. Då var vi alltid hemma hos Isabelle. Lekte i hennes rum med Barbie, med Simba, hennes hund. Åkte pulka på vintern i backen nära hennes hus eller i trappan i deras trädgård. Vi brukade alltid slänga av oss alla ytterkläder på deras varma hallgolv och springa upp och äta kavring med sylt. Och dricka saft i deras färgglada saftglas, och jag tog alltid ett grönt.

I ettan började jag umgås med Sofia. Sofia L. Vi gjorde så extremt mycket ihop. Lekte med kulor och byggde långa banor med kapplastavar. Låg i hennes hängmatta och läste ur KP för varandra. Lekte med hennes kaniner. Spelade pingis i deras lekrum och bollen studsade överallt. Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket! När bollen snurrade runt i lampskärmen och sedan ner på bordet. Vi körde spel på hennes dator och Mario på hennes tv-spel. Och jag minns när hon hade glömt sin nyckel hem. Vi fick klättra upp för deras balkong/veranda på baksidan och sträcka in armen genom ett fönster för att öppna det. Jag sov över där. Vi sorterade hennes garderob. Studsade studsbollar ner för trappan. Badade. Allt.

Det här var inte alla mina vänner men det jag ville komma fram till var: Jag önskar verkligen att jag fortfarande var lika bra vänner med mina gamla vänner. Om bara de hade blivit som jag. Om man kan säga så, utan att låta egoistisk? Jag säger inte att de är fel på något sätt nu. Bara att de inte är som jag. Jag gillar inte att åka runt med min moppe och gå på alla fester, pierca mig hemma och försöka vara som "de andra". Ni får vara så, det är lugnt. Men det är inte jag.

Förut var vänner någon som man lekte med. Spenderade sin tid med. Idag vill jag att man ska kunna berätta saker för vänner. Ni vet, inte bara vad man gjorde i helgen. Men jag antar att man inte hade så mycket sånt att prata om när man var mindre. Så på något sätt känns det ändå bättre att ha blivit äldre. Fast jag måste ju ändå erkänna att jag har färre vänner nu än då. Men kvalitet går ju före kvantitet, som man säger.