Teresia

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja för jag är fortfarande i chocktillstånd. Jag kan knappt förstå att de tre personerna jag såg på scen i lördags kväll verkligen var Muse. Att de stod inom en radie på tio meter ifrån mig. Att Matt svarade på något Emelie och jag skrek. Att jag verkligen hörde världens bästa låtar, live. Men jag ska försöka berätta om allt. Världens bästa dagar.

I fredags den 23 oktober efter skolan åkte jag hem och packade det sista i min bag för att sedan ta tunnelbanan in till Globens tunnelbanestation till kvart över fem. Där väntade Malin och Jeanette och vi gick till Hovet och placerade ut våra liggunderlag och filtar. Vi var först! Ingen annan var där som skulle se Muse. Det var en ishockeymatch mellan AIK och Oskarshamn samma kväll så alla som skulle på den matchen undrade vad vi gjorde där. Vi sa att vi köade till Muse i morgon. "I morgon?! Ni är galna!". Ja, det kanske vi var. Men det gällde Muse. De som jobbade där erbjöd sig att låna ut sin toalett fram till de gick. Alla väktare och poliser som gick förbi sa inget speciellt, bara frågade vad vi gjorde och sedan gick vidare.

Vid sju åkte jag in till centralen igen för att hämta upp Emelie som kom med tåget från Karlstad. Hon hade med sig en ljusblå megabag med saker som hon skulle ha i kön. Vi gick till min pappa som väntade i en bil utanför när jag sedan kom på att min mössa var borta! Emelie och jag gick tillbaka in för att se om jag tappat den någonstans men den var inte kvar. Så vi sket i den och åkte in till Hovet igen. Pappa skjutsade oss.

På vägen in till centralen hade Emelie smsat mig och sagt att en kille hon kände över Internet hade kommit till Hovet och satt sig med Malin, som då var ensam eftersom Jeanette hade vart tvungen att åka hem igen. Jag förstod inte vad hon pratade om men sedan när vi kom fram så satt han ju där! Anton, från Blekinge. Som hade sittplats till Muse och bodde på ett vandrarhem i närheten. Vi fyra satt och lyssnade på musik, sjöng, gick och köpte mat från McDonalds och hade allmänt kul i några timmar till Anton var tvungen att åka tillbaka igen. Sedan var det vi tre kvar, Emelie, Malin och jag.

Vid halv tio ungefär kom det förbi två poliser (vilket vi inte tyckte var så konstigt eftersom det gått förbi många poliser innan) och frågade hur gamla vi var. Femton och sjutton sa vi... Sedan ville de ha telefonnummer till våra föräldrar. Malin ljög, haha, och sa att hon kom från Blekinge. Emelie kom ju från Värmland så det slutade med att jag fick säga mitt nummer eftersom "alla tre bodde hemma hos mig". Så en av poliserna ringde hem till mina föräldrar för att fråga om det var okej att vi köade utanför Hovet "en natt som denna". Självklart sa mina föräldrar nej efter vad polisen hade sagt! Han sa att det var en olämplig plats för omyndiga barn att vara på! Det hände för fan ingenting där. Ingen var där. Ingen våldtäktsman hade kommit. Ingen skulle komma. Jävla cepepoliser. "Ni är myndiga och förstår inte själva vad ni ger er in på". Fuck you, säger jag bara. Så min pappa kom och hämtade oss och vi fick åka hem igen! Det hade kommit några andra ungefär samtidigt som poliserna kom men de fick minsann stanna och de var inte heller myndiga. Gissa om vi var rejält förbannade.

Vi kom hem runt elva och placerade oss framför TVn för att kolla på HAARP. Vi skulle minsann inte gå och lägga oss heller! Vi köade till Muse, även om vi inte just då befann oss utanför Hovet. Vi kollade när bussarna gick in till Hovet igen och vi bestämde oss för att ta en buss vid 02.59. Efter HAARP tog vi dock en tupplur på en och en halv timme ungefär i sofforna i vårt TV-rum. Det var inte så bekvämt men jag sov en timme i alla fall. Efter det gick vi upp och packade ihop våra saker i Emelies stora väska och gick till bussen. Vi hade med oss var sitt liggunderlag och sovsäck, plus filtar, varma kläder, värdesaker, iPods och liknande. På bussen var det fullt! Eller inte fullt, men fortfarande mycket folk för att vara tre på natten. På tunnelbanan var det trevligt. Spyor och folk. Samt en kille som satte sig på mina ben när jag vilade på bänken på Slussens station. Men det var ganska kul, haha.

Vid fyra ungefär kom vi fram till Hovet i alla fall. Inga poliser syntes till. Och hade de synts till hade jag fan sagt till dem att det var morgon! De som kom efter oss kvällen innan var kvar. Det hade kommit tre killar innan oss också. Det var två köer. En vid ingång 11 och en vid ingång 13. Det var för att det stod olika entréer på biljetterna. Så vi tänkte att vi var ändå nummer fyra, fem och sex i kön så det var inte så farligt. Och vi var ju fortfarande de som kom allra först. Det kunde ingen ta ifrån oss!

Natten/morgonen fortgick... Jag sov lite i min extremt varma sovsäck med vinterjacka, tre sockor, långkalsonger, jeans, fyra tröjor och vantar på. Vid sju gick jag för att kolla när McDonalds öppnade, men de öppnade inte förrän åtta. Jag gick förbi baksidan av Hovet också och där stod det bussar minsann! Fast Muse syntes inte till. Bara lite andra snubbar som gick in och ut. Jag gick tillbaka till kön. Emelie och jag spelade lite kort. Sedan när klockan äntligen var åtta gick vi och värmde oss på McDonalds! Samt gick på toa. Fem kronor kostade det, blodiglar som tar ut pengar för toaletter.

Lite senare på morgonen, runt nio, kom Jeanette tillbaka. Ganska direkt efter det åkte hon och Malin hem till Malin för att hämta Malins biljett. Många Malin i den meningen! Nästan direkt efter de hade gått kom det vakter och sa att nu skulle kön fixas! Och där stod Emelie och jag med hur mycket packning som helst som vi inte kunde flytta på en gång. Vi hamnade längst bak i kön också. Jahapp, det kändes ju kul? Som tur var var vakterna rättvisa och de som hade kommit först hamnade först i kön. Det visade sig också att det bara skulle bli en kö, och inte två som alla hade trott från början. Emelie och jag hamnade näst längst fram i kön, eftersom vi lät de som kom efter oss kvällen innan få stå före oss. De hade ju trots att köat längre ute i kylan och det spelade inte så stor roll om man var nummer tio eller ett. Vi skulle ändå hamna längst fram! Vi träffade även en trevlig Anton i kön, som stod precis bakom oss. En till Anton! Så han hängde på oss. Han hade ingen packning, ingen jacka, ingenting. Bara sin iPod och sin biljett samt lite pengar. Vissa personer är galna... Fast han kom ju från Jönköping också så jag förstår honom. Han fick låna min och Emelies jacka dock, vi klarade oss bra i våra fleecetröjor ganska länge.

Runt halv elva när Malin och Jeanette fortfarane inte hade kommit tillbaka bestämde jag mig för att åka hem en sväng. Lämna lite saker hemma (tre extremt tunga sovsäckar som var omöjliga att bära på ett vettigt sätt), byta till linser, slänga i mig någon mat lite fort, duscha och hämta min biljett! Det tog en timme att komma hem, jag stannade hemma i tre kvart och sedan tog det en timme tillbaka. Vid halv två var jag tillbaka igen. Malin och Jeanette var där också. Jag hade träffat dem på väg till tunnelbanan förut. Då var det bara fem timmar kvar till insläpp och folk började känna att det närmade sig nu! De sista timmarna gjorde vi inget speciellt direkt. Vi hörde hur Muse sound checkade där inne och var tvunga att gå och lyssna. Vi kunde även se gröna laserstrålar och rök! Vi åt lite av Emelies stenhårda, med goda (!), godis. Jag träffade Sara! Och Emelie träffade för första gången en kille vid namn Kenny! Vi gick på toa på McDonalds igen. Då hade Anton från Blekinge kommit tillbaka också.

Vid fem kom min pappa för att hämta alla våra saker. Liggunderlag och Emelies gigantiska väska, plus våra jackor och tjocka tröjor. Då hade vi bara på oss vanliga tröjor. Inte så varmt. Men vi väntade på Muse! Så jag frös inte så farligt. Runt fem började vi och de som stod runt oss med Muse-allsång! Det gick bra faktiskt. Vi sjöng många låtar som Bliss, Starlight, Supermassive Black Hole, Uprising, Plug In Baby och Time Is Running Out. Fyra killar framför oss i kön hade också tejpat på M, U, S och E på sina magar med silvertejp. Riktigt snyggt! Men vi stod och funderade på hur ont det måste göra att ta bort det sen...

När klockan närmade sig halv sju ställde sig alla i en fin och trång kö. Det började duggregna. Vi började bli riktigt nervösa! Kunde inte vakterna öppna dörrarna någon gång?! De berättade för oss att vi skulle gå in två och två och absolut inte springa. Inte springa, inte springa, inte springa, var allt jag kunde tänka på. Och Muse, Muse, jag ska se Muse. Emelie och jag höll varandra i handen säkert en halvtimme innan insläpp. Malin och Jeanette stod precis bakom. Anton II stod med sin kompis Hampus (som hade trängt in sig hos oss) samt Anton I stod också där. Sedan öppnade de dörrarna! De visiterade oss snabbt, eftersom vi inte hade några väskor eller liknande. Vi ställde oss i en ny kö och började sedan springa (eller gå väldigt fort då) ner för trapporna mot golvet! Emelie och jag greppade tag i staketet så fort vi kunde och satte oss ner. Längst fram, lite till vänster. Precis där Matt brukar stå! Perfekt! Anton I, som hade haft sittplats, kom även in på golvet.

Efter nästan en timmes väntan kom äntligen förbandet. Min sko fastnade halvt i "staketets golv" när jag skulle ställa mig upp så en tjej som satt på rad två hann tränga sig in mellan mig och tjejen bredvid. Fan! Hon var jättejobbig också, knuffades och nästan slogs för att få mer plats. Calm down! ville jag skrika till henne. Men jag bara stretade tillbaka. Efter The Horrors (förbandet) stod vi där. Det blev mer och mer trångt. Vi väntade på Muse! Jag kan inte beskriva hur det kändes. Att vänta på att Matthew, Chris och Dominic ska komma ut på scenen jag stod fem meter ifrån.

Vid kvart i nio släcktes ljuset ner och musik började spelas! Exogenesis 1! Overture! De kom ut! Pelarna höjdes upp. Och där stod de. Framför oss. Jag skrek så min hals gick av kändes det som. Jag hade både min mobil och min kamera i händerna så jag kunde inte applådera, men jag gjorde det ändå. På något skumt sätt. De två bästa timmarna i mitt liv tog sin början...

Exogenesis 1: Overture
Uprising
Resistance
New Born
Map Of The Problematique
Supermassive Black Hole
Guiding Light
Interlude
Hysteria
United States Of Eurasia
Cave
Unintended
Helsinki Jam
Undisclosed Desires
Starlight
Plug In Baby
Time Is Running Out
Unnatural Selection
Stockholm Syndrome
Knights Of Cydonia

Jag har aldrig känt mig så mosad, så okapabel till att andas. Jag har aldrig känt mig så lycklig, fulländad. Allting var precis så som jag hade önskat. Varje ton de spelade kunde jag utantill, varje ord, och det kändes så jävla bra! Mellan Cave och Unintended skrek Emelie och jag till Matthew "we fucking love you!" och "we love you Matt!" och han svarade. Matthew Bellamy svarade "thank you, Stockholm, we love you too". När Matt och Chris pratade innan Cave, jag tror seriöst aldrig att jag har skrattat så mycket. "Is it fucked?" "Is it fucked?" "It's alright.". Och "we haven't played this song since we played in... Malmoee?" "was anyone there?".

Ballongerna på Stockholm Syndrome, riffet efter New Born, keytaren till Undisclosed Desires, solot på Hysteria, Helsinki Jam, att se Matt ha sex med sin gitarr på Unnatural Selection. Finns det något bättre?

Efter konserten köpte jag en affisch och en tröja. Jag ville så gärna leta efter Muse efter konserten men de hade redan åkt. De skulle spela i Oslo redan dagen efter samt ta emot ett pris "Best Live Act in the World Today" i London samma dag. Mamma och pappa kom och hämtade mig och Emelie. Vi åkte hem. La in alla bilder och videor vi spelat in och tagit. Jag förstod inte vad jag hade gjort då. Jag vet inte om jag har förstått det än. Jag somnade medan jag kollade på Hysteria på min kamera.

I sommar ska jag se Muse i England om de spelar där. Jag ska ta med min bror. Betala för hans biljett. Jag ska se dem i USA med Malin och hennes pappa om de spelar där. Jag ska. Det är Muse det handlar om. Jag gör vad som helst för dem.