Jag är inte ledsen för att ni inte bor hemma längre. Inte ständigt. Men ibland säger folk saker som påminner mig om det. Det är inte ert fel, det är bara det att jag önskar allt var lika självklart för mig också. Att familjen alltid finns där, helatiden.

När jag var hemma hos Mimmi och Gaby i helgen pratade vi lite kort om fars dag. Att ingen firade så mycket (förutom Cajsa) och mest bara sa "grattis pappa!". För mig är det inte riktigt samma sak... Jag har aldrig varit så mycket för dagar då man ska fira saker men nu är jag det. För det betyder att alla samlas, alla i familjen. Inte bara mamma, pappa och jag. Min familj är mina föräldrar, mina bröder och jag. Utan dem är vi ingen familj.

Jag minns allt som naglarna mot glas.

 

 

48 dagar sedan. För fyrtioåtta dagar sedan hade jag kommit hem efter att ha sett dena konsert. Jag vet att videon kanske inte är så bra, men ljudet är bra. Varje gång jag hör pianot efter att alla gnistor kommit ner... det är så fint. Kan knappt fatta att jag var där. Längst fram, till på köpet. Have that in mind, while you're watching this.

 

.

Två år sedan.

En månad sedan.

Om en månad.

Det är en fin dag idag.

 

Om ni inte skrattar är det fan något fel på er, till och med min pappa skrattade!

 

Det finns saker jag stör mig på. Det finns vissa personer jag vill skrika rakt i ansiktet. Det finns personer jag bara vill ska förstå. På kvällar och nätter tänker jag extra mycket på dem. Jag skulle egentligen velat skriva det här igår men då var jag för trött.

Jag har alltid varit en duktig flicka. Kommit i tid, gjort som jag blivit tillsagd och tagit ansvar. (Nu behöver vi dock inte diskutera om jag har fått någon slags belöning för det eller bara skit tillbaka). Jag har alltid varit yngst i familjen och kunnat se upp på mina bröder. Se vilka val de gjorde, hur de gjorde, och vilka konsekvenser de fick för dem. För en som inte har äldre syskon är det svårt att förklara, hur de faktiskt påverkar mig med sina val.

Med tanke på hur jag är, har varit, gillar jag detta regelstyrda samhälle vi lever i. De som håller sig till dem blir belönade och de som inte klarar av att hålla sig till dem får gå sin egen väg. Jag säger inte att alla måste gilla regler, de som inte gör det ska inte bli fängslade. Alla är olika och det är det som gör världen så fin. Men klarar man inte av regler bör man inte bryta mot dem, bara ta sig runt dem på sitt eget vis. Alla klarar sig bra bara de använder sitt sunda förnuft.

När jag gick i högstadiet orkade jag inte med den slappa inställningen till alltihop. Ingen kunde hålla deadlines, och ingen tyckte det gjorde något. Att alla ska få en andra chans kan jag självklart hålla med om. Men en tredje, fjärde, femte och till och med sjätte?

Jag hoppades att gymnasiet skulle bli en stor förändring. Förändring, ja, men inte stor. Det är kul att vistas i ett klassrum där i alla fall nittio procent av de närvarande faktiskt vill lära sig något. Men resten då? Förra veckan satt jag och Oscar i min klass och pratade lite smått om kemilabrapporten som skulle in följande vecka. Jag frågade om några saker jag inte förstod och undrade om han förstod dem. Han svarade "jag kan ingenting om kemi, min pappa ska göra den åt mig för han vill att jag ska få ett MVG". Att personer inte vill lära sig går att förstå, men att ta äran för någon annas arbete? Att låta någon annan göra ett arbete åt en? Om den personen som gör så bara kunde förstå hur det känns för oss andra, som har gjort något på egen hand. När jag frågade honom hur han kunde göra så svarade han bara "det spelar väl ingen roll för dig vad jag får för omdöme? Ditt är ju fortfarande lika bra". Det är inte det som spelar roll! Att du lämnar in något som du inte har ansträngt dig ett skit för, inte ens gjort själv, det känns fan som ett jävla knivhugg i ryggen. Att du inte kan förstå hur jävla meningslös min anträngning känns då.

Jag vet att min ansträngning kommer löna sig i framtiden och att han kommer få betala för att han lät någon annan göra jobbet. Men just nu lever jag i nuet och framtiden känns långt borta. Just nu glider han fram på någon annans redan stora och fina våg medan jag kämpar för att ens hålla min vid liv.

Det finns så extremt många exempel på precis samma sak, samma jakt på den snabba belöningen. Vi har precis läst i naturkunskapen om regnskogsavverkning. Folket hugger ner träden för att tjäna pengar snabbt. Tjäna pengar på någon annans bekostnad, nämligen trädens och djurens som lever i dem. Men snabba pengar anses ju oftast som de bästa pengarna. Sedan står de där. Träden är slut och likaså pengarna. Hade de klurat ut en lösning att tjäna pengar på utan att hugga ner träden hade de inte suttit i den situationen. De hade kunnat göra något själva. Kanske hade belöningen för arbetet varit långsiktig men den hade fortfarande varit bättre. Träden hade stått kvar, djuren hade fortfarande levt, växthuseffekten hade varit mindre. Den dagen de inser det är det för sent. Den dagen är det jävligt synd om oss.

Okej, det var ju då tänkt att jag skulle sitta och göra skolarbeten nu. Laborationsrapporten i kemi som ska in nästa vecka samt bokrecensionen på minst två sidor. Hur mycket har jag gjort av det? Behöver jag ens säga? Ni vet nog redan. Alla känner mig för väl. Lat jävel. Jag har inte ens börjat. Har inte ens spenderat en tanke på att faktiskt göra det. Bara att det måste göras. Någon gång. Någon annan gång. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja för jag är fortfarande i chocktillstånd. Jag kan knappt förstå att de tre personerna jag såg på scen i lördags kväll verkligen var Muse. Att de stod inom en radie på tio meter ifrån mig. Att Matt svarade på något Emelie och jag skrek. Att jag verkligen hörde världens bästa låtar, live. Men jag ska försöka berätta om allt. Världens bästa dagar.

I fredags den 23 oktober efter skolan åkte jag hem och packade det sista i min bag för att sedan ta tunnelbanan in till Globens tunnelbanestation till kvart över fem. Där väntade Malin och Jeanette och vi gick till Hovet och placerade ut våra liggunderlag och filtar. Vi var först! Ingen annan var där som skulle se Muse. Det var en ishockeymatch mellan AIK och Oskarshamn samma kväll så alla som skulle på den matchen undrade vad vi gjorde där. Vi sa att vi köade till Muse i morgon. "I morgon?! Ni är galna!". Ja, det kanske vi var. Men det gällde Muse. De som jobbade där erbjöd sig att låna ut sin toalett fram till de gick. Alla väktare och poliser som gick förbi sa inget speciellt, bara frågade vad vi gjorde och sedan gick vidare.

Vid sju åkte jag in till centralen igen för att hämta upp Emelie som kom med tåget från Karlstad. Hon hade med sig en ljusblå megabag med saker som hon skulle ha i kön. Vi gick till min pappa som väntade i en bil utanför när jag sedan kom på att min mössa var borta! Emelie och jag gick tillbaka in för att se om jag tappat den någonstans men den var inte kvar. Så vi sket i den och åkte in till Hovet igen. Pappa skjutsade oss.

På vägen in till centralen hade Emelie smsat mig och sagt att en kille hon kände över Internet hade kommit till Hovet och satt sig med Malin, som då var ensam eftersom Jeanette hade vart tvungen att åka hem igen. Jag förstod inte vad hon pratade om men sedan när vi kom fram så satt han ju där! Anton, från Blekinge. Som hade sittplats till Muse och bodde på ett vandrarhem i närheten. Vi fyra satt och lyssnade på musik, sjöng, gick och köpte mat från McDonalds och hade allmänt kul i några timmar till Anton var tvungen att åka tillbaka igen. Sedan var det vi tre kvar, Emelie, Malin och jag.

Vid halv tio ungefär kom det förbi två poliser (vilket vi inte tyckte var så konstigt eftersom det gått förbi många poliser innan) och frågade hur gamla vi var. Femton och sjutton sa vi... Sedan ville de ha telefonnummer till våra föräldrar. Malin ljög, haha, och sa att hon kom från Blekinge. Emelie kom ju från Värmland så det slutade med att jag fick säga mitt nummer eftersom "alla tre bodde hemma hos mig". Så en av poliserna ringde hem till mina föräldrar för att fråga om det var okej att vi köade utanför Hovet "en natt som denna". Självklart sa mina föräldrar nej efter vad polisen hade sagt! Han sa att det var en olämplig plats för omyndiga barn att vara på! Det hände för fan ingenting där. Ingen var där. Ingen våldtäktsman hade kommit. Ingen skulle komma. Jävla cepepoliser. "Ni är myndiga och förstår inte själva vad ni ger er in på". Fuck you, säger jag bara. Så min pappa kom och hämtade oss och vi fick åka hem igen! Det hade kommit några andra ungefär samtidigt som poliserna kom men de fick minsann stanna och de var inte heller myndiga. Gissa om vi var rejält förbannade.

Vi kom hem runt elva och placerade oss framför TVn för att kolla på HAARP. Vi skulle minsann inte gå och lägga oss heller! Vi köade till Muse, även om vi inte just då befann oss utanför Hovet. Vi kollade när bussarna gick in till Hovet igen och vi bestämde oss för att ta en buss vid 02.59. Efter HAARP tog vi dock en tupplur på en och en halv timme ungefär i sofforna i vårt TV-rum. Det var inte så bekvämt men jag sov en timme i alla fall. Efter det gick vi upp och packade ihop våra saker i Emelies stora väska och gick till bussen. Vi hade med oss var sitt liggunderlag och sovsäck, plus filtar, varma kläder, värdesaker, iPods och liknande. På bussen var det fullt! Eller inte fullt, men fortfarande mycket folk för att vara tre på natten. På tunnelbanan var det trevligt. Spyor och folk. Samt en kille som satte sig på mina ben när jag vilade på bänken på Slussens station. Men det var ganska kul, haha.

Vid fyra ungefär kom vi fram till Hovet i alla fall. Inga poliser syntes till. Och hade de synts till hade jag fan sagt till dem att det var morgon! De som kom efter oss kvällen innan var kvar. Det hade kommit tre killar innan oss också. Det var två köer. En vid ingång 11 och en vid ingång 13. Det var för att det stod olika entréer på biljetterna. Så vi tänkte att vi var ändå nummer fyra, fem och sex i kön så det var inte så farligt. Och vi var ju fortfarande de som kom allra först. Det kunde ingen ta ifrån oss!

Natten/morgonen fortgick... Jag sov lite i min extremt varma sovsäck med vinterjacka, tre sockor, långkalsonger, jeans, fyra tröjor och vantar på. Vid sju gick jag för att kolla när McDonalds öppnade, men de öppnade inte förrän åtta. Jag gick förbi baksidan av Hovet också och där stod det bussar minsann! Fast Muse syntes inte till. Bara lite andra snubbar som gick in och ut. Jag gick tillbaka till kön. Emelie och jag spelade lite kort. Sedan när klockan äntligen var åtta gick vi och värmde oss på McDonalds! Samt gick på toa. Fem kronor kostade det, blodiglar som tar ut pengar för toaletter.

Lite senare på morgonen, runt nio, kom Jeanette tillbaka. Ganska direkt efter det åkte hon och Malin hem till Malin för att hämta Malins biljett. Många Malin i den meningen! Nästan direkt efter de hade gått kom det vakter och sa att nu skulle kön fixas! Och där stod Emelie och jag med hur mycket packning som helst som vi inte kunde flytta på en gång. Vi hamnade längst bak i kön också. Jahapp, det kändes ju kul? Som tur var var vakterna rättvisa och de som hade kommit först hamnade först i kön. Det visade sig också att det bara skulle bli en kö, och inte två som alla hade trott från början. Emelie och jag hamnade näst längst fram i kön, eftersom vi lät de som kom efter oss kvällen innan få stå före oss. De hade ju trots att köat längre ute i kylan och det spelade inte så stor roll om man var nummer tio eller ett. Vi skulle ändå hamna längst fram! Vi träffade även en trevlig Anton i kön, som stod precis bakom oss. En till Anton! Så han hängde på oss. Han hade ingen packning, ingen jacka, ingenting. Bara sin iPod och sin biljett samt lite pengar. Vissa personer är galna... Fast han kom ju från Jönköping också så jag förstår honom. Han fick låna min och Emelies jacka dock, vi klarade oss bra i våra fleecetröjor ganska länge.

Runt halv elva när Malin och Jeanette fortfarane inte hade kommit tillbaka bestämde jag mig för att åka hem en sväng. Lämna lite saker hemma (tre extremt tunga sovsäckar som var omöjliga att bära på ett vettigt sätt), byta till linser, slänga i mig någon mat lite fort, duscha och hämta min biljett! Det tog en timme att komma hem, jag stannade hemma i tre kvart och sedan tog det en timme tillbaka. Vid halv två var jag tillbaka igen. Malin och Jeanette var där också. Jag hade träffat dem på väg till tunnelbanan förut. Då var det bara fem timmar kvar till insläpp och folk började känna att det närmade sig nu! De sista timmarna gjorde vi inget speciellt direkt. Vi hörde hur Muse sound checkade där inne och var tvunga att gå och lyssna. Vi kunde även se gröna laserstrålar och rök! Vi åt lite av Emelies stenhårda, med goda (!), godis. Jag träffade Sara! Och Emelie träffade för första gången en kille vid namn Kenny! Vi gick på toa på McDonalds igen. Då hade Anton från Blekinge kommit tillbaka också.

Vid fem kom min pappa för att hämta alla våra saker. Liggunderlag och Emelies gigantiska väska, plus våra jackor och tjocka tröjor. Då hade vi bara på oss vanliga tröjor. Inte så varmt. Men vi väntade på Muse! Så jag frös inte så farligt. Runt fem började vi och de som stod runt oss med Muse-allsång! Det gick bra faktiskt. Vi sjöng många låtar som Bliss, Starlight, Supermassive Black Hole, Uprising, Plug In Baby och Time Is Running Out. Fyra killar framför oss i kön hade också tejpat på M, U, S och E på sina magar med silvertejp. Riktigt snyggt! Men vi stod och funderade på hur ont det måste göra att ta bort det sen...

När klockan närmade sig halv sju ställde sig alla i en fin och trång kö. Det började duggregna. Vi började bli riktigt nervösa! Kunde inte vakterna öppna dörrarna någon gång?! De berättade för oss att vi skulle gå in två och två och absolut inte springa. Inte springa, inte springa, inte springa, var allt jag kunde tänka på. Och Muse, Muse, jag ska se Muse. Emelie och jag höll varandra i handen säkert en halvtimme innan insläpp. Malin och Jeanette stod precis bakom. Anton II stod med sin kompis Hampus (som hade trängt in sig hos oss) samt Anton I stod också där. Sedan öppnade de dörrarna! De visiterade oss snabbt, eftersom vi inte hade några väskor eller liknande. Vi ställde oss i en ny kö och började sedan springa (eller gå väldigt fort då) ner för trapporna mot golvet! Emelie och jag greppade tag i staketet så fort vi kunde och satte oss ner. Längst fram, lite till vänster. Precis där Matt brukar stå! Perfekt! Anton I, som hade haft sittplats, kom även in på golvet.

Efter nästan en timmes väntan kom äntligen förbandet. Min sko fastnade halvt i "staketets golv" när jag skulle ställa mig upp så en tjej som satt på rad två hann tränga sig in mellan mig och tjejen bredvid. Fan! Hon var jättejobbig också, knuffades och nästan slogs för att få mer plats. Calm down! ville jag skrika till henne. Men jag bara stretade tillbaka. Efter The Horrors (förbandet) stod vi där. Det blev mer och mer trångt. Vi väntade på Muse! Jag kan inte beskriva hur det kändes. Att vänta på att Matthew, Chris och Dominic ska komma ut på scenen jag stod fem meter ifrån.

Vid kvart i nio släcktes ljuset ner och musik började spelas! Exogenesis 1! Overture! De kom ut! Pelarna höjdes upp. Och där stod de. Framför oss. Jag skrek så min hals gick av kändes det som. Jag hade både min mobil och min kamera i händerna så jag kunde inte applådera, men jag gjorde det ändå. På något skumt sätt. De två bästa timmarna i mitt liv tog sin början...

Exogenesis 1: Overture
Uprising
Resistance
New Born
Map Of The Problematique
Supermassive Black Hole
Guiding Light
Interlude
Hysteria
United States Of Eurasia
Cave
Unintended
Helsinki Jam
Undisclosed Desires
Starlight
Plug In Baby
Time Is Running Out
Unnatural Selection
Stockholm Syndrome
Knights Of Cydonia

Jag har aldrig känt mig så mosad, så okapabel till att andas. Jag har aldrig känt mig så lycklig, fulländad. Allting var precis så som jag hade önskat. Varje ton de spelade kunde jag utantill, varje ord, och det kändes så jävla bra! Mellan Cave och Unintended skrek Emelie och jag till Matthew "we fucking love you!" och "we love you Matt!" och han svarade. Matthew Bellamy svarade "thank you, Stockholm, we love you too". När Matt och Chris pratade innan Cave, jag tror seriöst aldrig att jag har skrattat så mycket. "Is it fucked?" "Is it fucked?" "It's alright.". Och "we haven't played this song since we played in... Malmoee?" "was anyone there?".

Ballongerna på Stockholm Syndrome, riffet efter New Born, keytaren till Undisclosed Desires, solot på Hysteria, Helsinki Jam, att se Matt ha sex med sin gitarr på Unnatural Selection. Finns det något bättre?

Efter konserten köpte jag en affisch och en tröja. Jag ville så gärna leta efter Muse efter konserten men de hade redan åkt. De skulle spela i Oslo redan dagen efter samt ta emot ett pris "Best Live Act in the World Today" i London samma dag. Mamma och pappa kom och hämtade mig och Emelie. Vi åkte hem. La in alla bilder och videor vi spelat in och tagit. Jag förstod inte vad jag hade gjort då. Jag vet inte om jag har förstått det än. Jag somnade medan jag kollade på Hysteria på min kamera.

I sommar ska jag se Muse i England om de spelar där. Jag ska ta med min bror. Betala för hans biljett. Jag ska se dem i USA med Malin och hennes pappa om de spelar där. Jag ska. Det är Muse det handlar om. Jag gör vad som helst för dem.

 

Mina videos är inte så bra. Men det är fortfarande jag som sjunger, jag som skriker. Här kommer hela konserten i rätt ordning med lite bättre videos!

 

 

 

Jag tycker det är finast med lite text (i alla fall till en sådan fin bild så den syns som mest), men jag tror ni förstår vad jag menade med förra inlägget. För två år sedan såg jag Muse på Hovet. För två år sedan förälskade jag mig i ett band. För två år sedan såg jag Muse, för fan. Bilden kommer inte från konserten, men jag älskar den. Den där gitarren alltså, gitarren med stort G. Jag älskar den.

Jag minns när jag var liten. Jag var en rebell, fast en fjantig sådan. Jag vägrade använda jeans, jag vägrade använda smink och jag tyckte alla som hade idoler var så töntiga. Och titta på mig nu! Jeans älskar jag. Smink älskar jag visserligen inte. Men idoler. Jag känner inte många som ser upp så mycket till tre personer. Som älskar några helt främmande människor så innerligt.

Idag var jag med Malin! Jag åkte till Fruängen efter skolan och kunde inte varit mer punktlig. Jag kom precis tio över fyra som vi bestämt, är jag inte duktig? Sedan lyssnade vi lite på The Horrors, som ska vara förband till Muse, och åkte för att köpa luftmadrass till på fredag. Dock hade de stängt, så det fick bli godis på Willys istället. Men vem säger nej till det liksom! Vi säger att vi ska vara nyttiga, lägger bort chokladbollarna vi tänkt köpa, och så slutar det med godis i alla fall. Bra... Förresten, jag älskar Fruängen! Alltihop där. De hade fan extremt fina små burkar som man fick ha sitt godis i! Jag tog en gul, den står bredvid mig nu. Tom. Han i kassan sa inget. Jag fotograferar den åt er i morgon.

Det känns skönt att vara tillbaka igen. Efter en lång och underbar helg. I lördags kom Emelie och vi började dagen på stan. Där träffade vi också Emelies kompis Max! Och så spelade vi Guitar Hero i gallerian och Max provade på DJ Hero, vilket verkade supersvårt! En av dem som jobbade där var SM-mästare i Guitar Hero! Max slog honom i en av fyra låtar. De som jobbade där sa även att Green Day hade gått förbi där bara en kvart innan vi kom! Så det var GANSKA SÅ SYND. Att vi missade dem. Fan.

Sedan på kvällen spelade vi massor med Guitar Hero, bland annat Plug In Baby fyra gånger, på hard och på expert! Det är kul att vara lite duktig på något för en gångs skull faktiskt. Efter det gick vi och la oss lite tidigare för att sedan gå upp vid nio på söndagen då vi skulle se ett visst band som spelade i Globen.

Vi fick skjuts av mina föräldrar (som ändå skulle åt samma håll) och kom dit runt tolv. Först kollade vi in Hovet och konstaterade att där skulle vi sova om knappt två veckor, i kylan och i väntan på MUSE. Sedan gick vi och ställde oss i kön. Eller, vi satte oss. Det var till och med tak vid vår del av kön vilket var väldigt, väldigt skönt. Det blåste inte där och framförallt regnade det inte där. Vi lyssnade på Green Day med mina iPodhögtalare och fungerade som ljudkälla åt resten av kön där vi satt. Kön var helt galen förresten, jättegles och alla bara satt längs väggarna. Kön gick runt hela området! Folk satt i trappan till och med.

Efter ett tag lämnade vi väskan och gick till McDonald's för att införskaffa lite mat. Jag stoppade mappen med biljetterna, som jag så fint hade tejpat igen så den inte skulle bli blöt, innanför tröjan så ingen skulle kunna ta den! Överförsiktig, ja. Jag köpte nio Chicken McNuggets och de kostade 44 kronor! McDonalds vet verkligen hur man gör folk panka. Lite senare gick vi och köpte tre "kaloribollar" också.

MEN, när vi kom tillbaka från att ha köpt dem såg vi att alla hade ställt sig upp och bildat en "riktig" kö! Vi sprang som galningar och packade ihop våra saker och sprang till Sara och hennes kompis Jen som stod en bit fram i kön. Som tur var var det ingen som tyckte vi trängde oss... Där stod vi i en timme eller så under paraplyn och filtar och peppade. Sedan såg Emelie att det hade satts upp The Resistance-affisher överallt runt oss! Jag blev helt hysterisk och sprang direkt ut i regnet för att riva ner några! När jag hade tagit ner en och börjat på min andra sa en vakt till mig att jag bara fick ta en så jag sprang tillbaka och sa till Emelie att hon fick hämta en egen. Vilket hon gjorde, så klart. Sara tog också en. Vi rullade ihop dem så fint vi kunde och stoppade ner dem i vår bag.

När klockan började närma sig sex skulle min pappa komma och hämta upp vår väska så jag började gå till stället vi skulle mötas på. Eftersom pappa var lite sen tänkte jag att jag kunde gå på toa lite snabbt så jag skyndade mig dit. När jag precis hade ställt mig i (den kilometerlåga) kön ringde Emelie och sa att de BÖRJADE SLÄPPA IN REDAN! Jag tror aldrig jag har sprungit så fort i mitt liv, och med en jättetung väska över axeln också! Det var ganska fullt i centrumet men jag sprang på/mellan alla och sedan rätt ut i regnet. Fortfarande med väskan som jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra av.

När jag kom fram till kön såg jag Saras föräldrar, Saras bror och till slut Sara, Jen, Talli och Emelie i kön. Jag hann inte tänka utan skrek bara till Saras pappa "kan du ta våra saker så hämtar vi dem i morgon?!" och slängde väskan och jackan på honom. Emelie gjorde samma sak. Sedan slängde jag mig över staketet och märkte inte ens att folk skrek åt mig att jag trängde mig (vilket Sara sa att de gjorde sen när vi kom in, haha). Halft genomblöta sprang vi sen in genom dörrarna och slet fram biljetterna och SPRANG IN! Jag höll på att snubbla på första trappsteget ner med, haha. Sedan satte vi oss på golvet ganska nära scenen och började vänta. Sara smsade till sina kompisar, som hade sittplatser, och frågade var de satt och vi såg dem! Jens blåa hår är ganska svårt att missa.

Redan vid sju-halv åtta började förbandet spela och alla bara ställde sig upp utan förvarning. Det var så sjukt trångt och det gick knappt att hålla sig tillsammans. Jag slängde upp Saras blöta strumpor på scenen också, haha, vet inte var de tog vägen sen. Bara någon kvart efter förbandet slutat spela blev det helt mörkt och Green Day kom in! I början stod jag ganska så långt fram bakom massor av långa killar. Sara hade hamnat framför dem och Emelie var några rader bakom. Jag råkade spotta ut allt vatten jag fick av en vakt på en kille framför med, haha, vilket var rätt kul.

Efter ett tag lyckades jag ta mig fram till staketet och stod sedan där resten av konserten. OCH VILKEN KONSERT DET VAR. Det går inte ens att beskriva! Jag hoppade och skrek så mina fötter och hals dog och svetten droppade fan från mitt hår. Och scenen var inte så hög och jättenära oss! Billie Joe hade massor av konstiga saker med sig också. Flera olika vattenpistoler (jag blev sprutad rakt i ansiktet!), en "toalettrullepistol" och ett gevär som han skjöt ut T-shirts med!

Och det mest galna, som jag visserligen visste innan, var att de tog upp fans på scen! En kille fick stage dive:a, några andra fick sjunga olika verser ur en låt och en kille fick... haha, jag vet inte riktigt vad han gjorde. Han fick trilla i slutet av en sång när Billie Joe "knuffade" honom. Det var så galet kul! De hade såna där kameror som filmade de som stod längst fram också så jag kom med! Wiho. David, Saras bror, som stod längst bak sa att han såg mig, haha. Det var massa coola effekter också, bland annat eld flera gånger! Gissa om det blev varmt! Och på 21 Guns kom det gnistor ner från taket och det var så fint! Den finaste låten enligt mig. Billie Joe spelade på akustisk gitarr och alla sjöng med.

Efter konserten var det lite svårt att hitta varandra men det gick bra. Vi gick ut i regnet i de få kläderna vi hade och köpte vatten. Saras pappa kom och hämtade David, Emelie och mig. Sara skulle till sin kompis. När vi kom hem duschade vi, åt och slängde oss i sängarna. JAG SOMNADE PÅ EN SEKUND. Åh, det var så hemskt kul. Green Day! Vi såg för fan Green Day! Jag var kanske två meter från dem när de gick som närmast. Jag fångade nästan en trumpinne. Det var underbart!

Nu ska jag lägga ut bilder. Eller i morgon, när jag orkar. Jag har många att välja mellan! Sara hade nämligen min kamera. Det blev många bilder men inga videos. Bara några korta på tio sekunder var. Det är något fel på min kamera. Jag måste fixa det till Muse!

 

 

Ett fan uppe på scen! Och han var inte det enda. Konserten var så extremt galen att jag... inte vet vad jag ska säga! Jag lägger in fler bilder i morgon och berättar ALLT. Det här kommer jag inte glömma i första taget.

 

Det här känns lite som en blandning av julafton och när jag räknade ner till att min bror skulle komma hem från USA våren 2005. Det känns så bra att man inte vet vad man ska säga. Jag är så glad att jag började gråta förut när jag såg på tv, bara för att jag tänkte på det. Åh, vad det här kommer bli bra.

 

Ikväll är jag ensam hemma och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Se på Idol. Försöka gå och lägga mig tidigt med tanke på att Emelie kommer i morgon! Lyssna på Muse. Det får bli som det blir helt enkelt! Antagligen kommer jag ligga framför TVn, men det kanske är bra att vila upp sig inför vad som komma skall...