Jag vet inte vilken bakgrundsfärg jag ska ha på bloggen! Det är ett stort problem. Jag ändrade till svart för att bilderna skulle synas lite mer, och för att det skulle bli lite mer mysigt nu när det är jul och allt. ;) Men svart ser bara för hårt ut nästan. Vilken färg skulle man kunna ha? Help me! Okej, jag tar tillbaka det jag sa tidigare, det är inget stort problem. Men hjälp skulle behövas i alla fall! Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer för jag har låtit det här inlägget vara öppet i en halvtimme utan att komma på något. Så vi hörs senare! Adiós.

 

 

Det finns tillfällen då man bara tänker; om jag dog nu skulle jag dö lycklig. Precis så kände jag efter och undertiden jag såg Muse. Och ungefär så kände jag efter att ha lyssnat på den här videon. Kolla om ni vill.

 

 

 

48 dagar sedan. För fyrtioåtta dagar sedan hade jag kommit hem efter att ha sett dena konsert. Jag vet att videon kanske inte är så bra, men ljudet är bra. Varje gång jag hör pianot efter att alla gnistor kommit ner... det är så fint. Kan knappt fatta att jag var där. Längst fram, till på köpet. Have that in mind, while you're watching this.

 

Jag ber om ursäkt för lite bloggande och inga bilder men marsvinen har bitit av min internetsladd (eller i alla fall så pass mycket så att den inte fungerar) och därför kan jag inte skriva blogg på stora datorn. Och jag vill inte lägga in bilder på den här lilla datorn för då kommer det ju saknas några från den stora. Om ni förstår vad jag menar.

Idag ska jag hjälpa mamma att pynta typ... suck. Och spela Guitar Hero. Och försöka plugga till naturkunskaps- och engelskaprovet nästa vecka. Men nu är det bara tre veckor kvar till vi slutar! Och om exakt tre veckor och några timmar kommer Joakim hem till Sverige! Fan vad jag har saknat honom.

Förbannad busschaufför, pizza, kanelpaj, luftbullar, lussebullar, Idol, Muse på p3, Muse på MTV, Gösta och Flays. Ganska bra sammanfattning av kvällen tror jag. Nu ska jag sova, god natt!

Inte skrivit något idag. Inte gjort någon läxa heller. Inte gjort mycket alls idag faktiskt. Vi hade bara två lektioner, idrott och spanskaprov. Biologin var inställd och jag övertalade vår mattelärare att ge oss läxa istället för att behöva vänta i en och en halv timme på lektionen. Klassen blev glad, vi slutade halv ett istället för tio över tre. Jag har sett tre avsnitt av One Tree Hill säsong två. Jag ska snart se ett till.

.

Två år sedan.

En månad sedan.

Om en månad.

Det är en fin dag idag.

The more man learned, the more he realized he did not know.

Ikväll spelar Muse i Lyon. Där jag var, på höstlovet. Om de skulle spelat där när jag var där, då hade jag gått! Jag hade nog inte fått köa så länge men jag hade fortfarane varit där! Åh, vad underbart det skulle varit...

Nu ska jag läsa The Lost Symbol.

 

DET DÄR ÄR MUSE.

DET ÄR MATT, DET ÄR CHRIS OCH DET ÄR DOM.

OCH DE STÅR FÖR FAN DÄR.

 

Förlåt för så dålig uppdatering de senaste dagarna. Jag är bara... har ingenting att skriva om för vad jag än skriver kommer jag in på Wembley. Och igår såg jag New Moon med min kusin och sov sen över hos Flays, vilket var kul! Hela den kvällen var kul. Filmen var bra, jag kom hem, duschade, tog bussen/gick till Flays. Sedan... gjorde vi inte så mycket, men det är skönt att bara vara också. Vi skrev, eller mest Flays skrev medan jag satt och stirrade på så sjukt bra videor från Hovet (jag ska lägga ut några senare), ett hatbrev till en viss person... Fast på skämt. "Du är lika kul som ett tomt badkar", typ. Hahahahaha!

När jag kom hem runt två satte jag igång med... ni vet, plugg. Men det känns faktiskt ganska kul att lära sig ibland. Jag blir så lycklig när uträkningarna i kemin stämmer och när jag skriver rätt verbform i spanskan. Spanska måste jag dock träna lite mer på... Jag tycker det är kul att pressas lite, för då märks det när man lär sig. Gissa om jag blev överlycklig när det stod VG+/MVG på mitt naturkunskapsprov! Det som är så svårt. Dock måste jag göra ett extraprov för att nå upp till MVG... men det klarar jag! Jag klarar allt, om jag vill.

Jag älskar den som uppfann instrument.

Gamla bilder som jag säkert har publicerat tidigare. I alla fall. Nyss gjorde pappa och jag en äppelpaj eftersom mamma inte kan göra annat än stå bredvid och berätta för oss allt vi gör fel. Känns lite synd att jag inte ens kommer få smaka på den, men istället ska jag kräva mamma på pengar till godis ikväll. Jag ska ju se New Moon! Med Julia och hennes kompis Kajsa. Lite förväntansfull är jag faktiskt... även om jag inte ens minns allt som händer i den boken. Men det får jag väl se.

På grund av pappa kände jag att jag var tvungen att spela lite gitarr idag. För att jag ville, of course. Och efter att ha sett Idol var jag bara tvungen att spela Time of Your Life av Green Day. Lite tråkigt att den är så extremt enkel, G, D, Em och C, men den är ändå fin. Speciellt om man höjer den några steg. Sedan har jag börjat träna på Sunburn på piano igen och skulle vilja lära mig denna låt! Jag antar att ni alla vet vilken det är...

Hej på er, idag har det inte heller blivit mycket blogg! Men fredagar är alltid vilodagen för mig, inte söndagar. När man kommer hem på fredagar finns det alltid så mycket att göra men det slutar ändå i att man somnar framför TV'n eller när man läser. Nyss när jag låg och läste lite på min säng (egentligen vilade jag men när pappa kom in var jag tvungen att leta fram något att "läsa" snabbt) och pappa satte sig och spelade gitarr.

Åh, det är så fint. Pappa är verkligen så duktig på gitarr, och piano för den delen, han bara improviserar något och det låter jättefint. Både på den akustiska och den elektriska. Musik är konst, bara att titta på någon som spelar är vackert. Visserligen innefattar ofta att titta också att lyssna men även utan ljudet skulle jag tycka det var vackert. Jag blir halft gråtfärdig bara av att titta på Matthews gitarrer, utan att han spelar på dem.

Det har inte blivit mycket decent blogg de senaste dagarna men jag tror ni förstår. *Försöker kväva ett skrik* Wembley Stadium för fan! Det enda som bothers me är att jättemånga från andra länder tydligen har kunnat skriva in sina hemadresser och tror de ska få sina biljetter hemskickade. Eller det är klart jag är glad om det fungerar för dem! Men jag har ju fan ringt och frågat several times och de säger att de absolut inte kommer leverera till andra länder än Storbritannien. Jag håller med om att det känns läskigt att åka dit utan biljetter, för att man ska hämta ut dem där, men det måste ju kännas ännu värre att inte ens vara säker på att de levereras! Och när man märker att de inte levereras är det för sent att byta till att man kan hämta ut dem där.

Som sagt, jag kan inte släppa det där. Jag kan inte. Men nu när jag kom in på det så kan jag nämna att vi hade en brittisk vikarie idag på engelskan! Och han kunde ingen svenska över huvud taget, kan det bli mer underbart? Han pratade så otroligt, underbart, fantastiskt fint att jag fällde en tår. Jag vill gifta mig med en engelsman. Att vi ska se Muse på Wembley Stadium som ligger i London är så underbart, brittiska fans! Den kombinationen är nog svår att slå, folks!

Vi har biljetter till Wembley (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!) men ändå kan jag inte slappna av än. De skickas inte ut förrän två-tre veckor innan konserten och jag vill vara säker på att den hinner komma hit. Därför ska vi kanske hämta ut den där. Men då måste vi köa i två olika köer och jag förstår inte ens när the ticket office öppnar. An hour before the venue, betyder det innan insläppet eller innan konserten börjar? Måste jag verkligen ringa igen?

Varför ska det vara så krångligt? Jag har ringt två gånger till seetickets.com och frågat nu om Peter Rigby behöver Joakims underskrift eller bara sin egen när han ska hämta ut biljetterna, och de svarar inte på frågan. Det är nog bara jag som inte riktigt förstår men, kan man inte få ett ja eller nej?! Jag ber Joakim ringa den tredje gången... han är lite bättre än jag på engelska.

FUCKING MUUUUUUUUUUSE AT FUCKING WEMBLEEEEEEEEEEY!

Hej på er! Förlåt för absolut nada uppdatering idag men jag kan säga att jag har en ganska så bra anledning. Som jag har sagt tidigare ska jag ju som sagt köpa biljetter till Muse på Wembley i höst. Eller, min bror ska, åt mig, i morgon. Och efter several hours of pain har jag löst det!

Jag ringde till seetickets och frågade om det verkligen gällde att man måste bo i UK för att få  biljetterna hemskickade om man köper på pre salen i morgon. Jag kom till en astrevlig britt med världens finaste accent. Fan vad jag måste plugga där ett år efter gymnasiet, jag kommer bli kär i varenda en av dem. I alla fall, jag frågade (Och jag blev chockad över hur bra jag lät! Damn, jag äger på engelska) om det var sant, och yes det var det. Man kunde alltså inte köpa på pre sale och man bodde utanför UK. Eller det fanns en möjlighet, om man hämtade ut biljetterna at the venue en timme innan insläpp. Men no way att jag vågar ta den risken. Jag måste ha biljetten i handen innan jag bokar flyg och hotell! Man kunde heller inte skriva ut sin biljett, så som man kan göra på ticnet. Det här samtalet varade kanske två minuter och enligt seetickets.com kostade det 6 pund i minuten! Kan det verkligen vara sant? I såna fall spenderade jag över 120 kronor på det. Det kanske var 0,6 pund... hoppas det.

Så vad skulle jag göra då? Så klart hade jag en till plan! Eftersom min pappa jobbade på HP (Hewlett & Packard) under åttio- och nittiotalet och min familj då fick flytta till Holland i fyra år, har han en hel del kontakter runt om i världen! Anledningen till att de (min familj) flyttade till Holland var ju för att pappa skulle jobba där, och många andra familjer från olika delar av världen hade gjort samma sak. Alltså jobbade pappa med bland annat engelsmän! Okej, det kanske är lite taskigt att kalla dem "kontakter", de är ju faktiskt hans vänner! Så jag letade upp hemnumret till en viss Peter Rigby som bor utanför Edinburgh! Först provade jag med några andra, Bill och Avril McKinsley, men deras nummer var inte upplagt! Men tydligen är bara cirka 40% av alla engelsmän med i telefonkatalogen.

När pappa kom hem (efter att jag halvt brutit ihop i cirka en timme för jag inte hade en jävla aning vad jag skulle göra om Peter inte svarade) ringde han upp Peter. Först kom han tillbaka och sa "numret existerar inte" och mitt hjärta stannade (bokstavligt talat!). Sedan sa han "oj, jag skrev en etta istället för en nolla här!" sen ringde han upp och PETER SVARADE. Jag satt och räknade sekunderna han pratade och kom fram till att det kommer sluta lyckligt. Pappa och Peter pratade i kanske en kvart och när han la på kom han in till mig i köket, jag stod och lagade mat då.

"VAD SA HAN? GICK DET?!"
"Det gick bra! Men han sa att brevbärarna strejkade just nu så det kanske tar lite extra tid."
VEM BRYR SIG OM ATT DET TAR LITE EXTRA TID?! HAN SA FÖR FAN JA!

Så nu ska vi skicka våra Musebiljetter till en viss Peter Rigby som bor i Winchburgh utanför Edinburgh. Det förutsätter att Joakim får tag på några dock, men det tror jag verkligen han får. Det är pre sale, första pre sale av två. Bara folk från UK kan köpa (om man inte vill gambla och hämta ut dem där en timme innan insläppet). Joakim kommer få tag på tre biljetter. Fan vad jag inte kan sluta tänka på det här.

Innan jag la in detta inlägg stod det "Muse" tjugo gånger på denna hemsida.

När jag var nio-tio år gammal fick jag en spargris i form av ett bananhus av Petra. Där i har jag i över fem år nu lagt tiokronor. Jag har alltid älskat tiokronor! De är så fina, guldiga och små. Det är lite som att ha sin egna lilla pengabinge som farbror Joakim hemma. Alla samlar ju på något, eller hur? Jag samlar bland annat på tiokronor. Och allting relaterat till Muse.

Varje gång jag har fått en tiokrona har jag lagt den där i. Inte av någon speciell anledning, jag sparade inte till något. Jag ville bara inte använda dem. Jag räknade dem igår och jag har lyckats samla ihop 90 tiokronor, 900 kronor. Utan att jag ens tänkte på att jag hade dem där. Så vad jag funderar på nu är att använda dem. Till Muse, Wembley, London, september 2010. Wembley kommer bli som en milstolpe i mitt liv. Så efter Wembley är det kanske dags att tömma bössan, börja på nytt igen. Åh, vad jag älskar hur Muse påverkar mig, utan dem skulle jag inte vara lika lycklig. You make me sick, because I adore you so. Det roliga är att den meningen är så sann. Jag mår illa just nu för att jag så gärna vill ha en biljett, för att jag måste ha en.

 

You make me sick because I adore you so.

Jag tänkte bara skriva ett litet kort inlägg om att just nu känner jag mig som en av världens lyckligaste människor. Jag har precis fått pre sale-informationen, den som bara de från muse.mu får. Det kan väl ändå inte vara mer än tusen personer som ska gå på Wembley därifrån? Just nu är det 527 som har satt sin attendance på spelningen. Detta innebär alltså att; vi kommer få biljetter! Vi kommer få våra fucking biljetter!

Jag kom precis på att eftersom biljetterna släpps klockan 09.00 i UK så är det klockan 10.00 här! Detta ledde dock till lite problem... Joakim har tydligen en ganska viktig lektion då som han gärna går på. Men; jag vet att han kommer göra detta för mig. Det händer för fan en gång i livet, att man ska se Muse på Wembley. Fast jag ser dem gärna där igen om det går. Nu kanske ni tänker, varför gör du det inte själv? Svaret är enkelt: Jag kan helt enkelt inte lita på mig själv! Jag kommer bryta ihop framför datorn om det är svårt så att jag kanske inte ens lyckas få tag på några! Nej, jag skojar inte. Ni skulle bara veta hur jävla mycket jag älskar dem.

 

Om ni inte skrattar är det fan något fel på er, till och med min pappa skrattade!

 

Headern var inte tillräckligt bred så jag var tvungen att göra den lite bredare... Först tyckte jag det blev fult men nu gillar jag det! Det ser fint ut faktiskt. Jag vet, jag skulle göra skolarbete men bilden på Matt var så lockande att jag var tvungen att göra något med den. Men nu ska jag börja. Medan jag lyssnar på Hullabaloo.

Usch, vad tragiskt sorgligt allt känns här hemma nu. Ingen mysig radio är på, inga lampor är tända och ingen lunch blev lagad. Mamma har tydligen stukat handleden så hon ligger i sängen och sover. Fråga mig inte varför hon ligger i sängen när hon har stukat handleden men hon gör i alla fall det.

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle berätta om! Som ni kanske har märkt har jag lagt ut några inlägg om Wembley och Muse. Den som kan tänka ganska logiskt förstår nog vad det handlar om... Ja, jag ska se Muse på Wembley i september nästa år! Wembley ligger i London om det var någon som inte visste det. Okej, självklart är det inte helt säkert att jag ska se dem där än eftersom jag inte har köpt en biljett än. Men jag ska! Min otroligt underbara och jättesnälla bror Joakim har lovat att köpa åt oss, Malin och mig. Och sig själv! Joakim ska med! Det kommer bli den bästa, och enda, konserten i hans liv. Han har faktiskt börjat gilla Muse lite nu, i alla fall musiken. Jag förstår inte hur han kan avsky Matts röst! Han kommer SÅ ändra åsikt sen.

Idag har jag lite skolarbetesskit att göra. Vi ska ha en redovisning om en bok på torsdag i form av ett "Morgonsoffan"-program och jag är programledare (så klart). Så jag måste förbereda allt jag ska säga och skicka det till mina gruppkompisar så de kan förbereda sina svar. Plus att jag måste plugga på spanska verb! Och uträkningar inom kemin. JAG FATTAR INTE. Destroy the spineless, show me it's real...

 

Trehundra dagar kvar.

 

FY FAN VAD JAG ÄLSKAR DIG JOAKIM.

Om det inte fanns kyla skulle inte folk behöva bli sjuka. Folk skulle inte behöva slösa bort hela sin helg på att ligga i sängen och försöka bli bättre. Folk skulle inte slösa bort så goddamn mycket papper för att snyta sig. Folk skulle inte behöva spendera sina sista pengar på medicin. Varför finns det kyla?!

Hon är halv elva och jag har inte tittat på spanskaläxan. Ojsan. I alla fall. Idag var det talangjakt i skolan och jag stannade kvar efter vi hade slutat för att kolla (eftersom min klass bara fick gå på den sista föreställningen). Och jävlar vad seriös och bra gjord talangjakten är på Dagy! Eller själva bidragen måste ju inte vara seriösa, men hela upplägget var väldigt bra. Plus att aulan är minst dubbelt så stor som i Friberga.

För er som inte vet så älskar jag att sjunga. Så därför vill jag ge ett litet löfte till mig själv, er som läser och bloggen. Innan jag slutar på Dagy ska jag ha medverkat i talangjakten! Det innebär alltså att jag har två år på mig. Och jag ska fan göra det.

Jag tror inte jag har sagt det här till många, antagligen för att jag inte har sett någon anledning till att göra det, men i somras var jag ju på Malta. Det har jag nog nämnt i alla fall. En kväll var det kareokekväll där. Det var på en liten kareokebar som låg precis vid vattnet och man kunde sitta på en stor brygga och kolla på de som sjöng inne på baren. Det var jättevarmt ute så jag hade min STS-tröja på mig. Jag vet, så fånigt! Men den är stor och skön och luftig. Jag åkte ju dit ensam, så jag kände ingen. Men jag lärde känna några så klart.

När några hade sjungit, två och två, fyra och fyra eller till och med ännu fler, sa jag "jag skulle vilja sjunga en sång kanske..." till de jag satt med. Tre tjejer från Uddevalla och en från Göteborg. Alla började säga "Kom igen! Kom igen!" så till slut skrev jag upp mig på en lapp att jag ville sjunga When You Were Young. Det fanns två jättetjocka mappar med låtar de hade, jag letade och letade efter något med Muse men de hade inget. Inte ens Starlight! Kareokesnubben ropade upp personer efter personer och till slut trodde jag han hade tappat bort min lapp. Men så sa han "When You Were Young!" och jag hoppade upp ur stolen. HJÄLP! Jag gick fram till "scenen" och när han såg att jag var ensam sa han "You're alone? Everyone! We've got our first solo singer!" och alla kom fram för att titta så klart!

Intromusiken började och där stod jag och sjöng, ensam, inför kanske 150 personer! Jag kände kanske tio av dem. Fan vad kul det var! Och efteråt kom jättemånga fram och försökte säga på någorlunda engelska att jag var jätteduktig. Till och med min ledare kom fram och frågade om det verkligen var jag som sjöng och om jag hade sjungit inför publik förut. Nej... det har jag ju inte. Resten av resan kom någon fram om dagen och sa "you're the girl who sang?" och jag svarade "yes...". "You are so good!".

Efter mig var det visserligen några till som sjöng själva. Ingen av dem var bra, förutom en kille som var extremt bra. En sån där typiskt bra kille, jag tror han var från Italien. Men jag är fortfarande så jävla stolt över mig själv. Att jag var den första som gick upp där och sjöng själv, inför främlingar, i ett annat land! Ensam.

Jag orkar inte skriva något idag. Jag vill bara hoppa ner i min varma säng och sova. Men jag har lite saker jag måste göra först. Och jag tänker inte skippa skolan. Fast det gör det bara sämre att gå till skolan. Inte bara att man går dit och allt, utan att alla pratar så mycket! Då måste ju jag prata. Heeees.

Jag börjar bli sjuk och det suger.

 

 

Jag älskar den här låten! Har gjort det i runt ett år nu. Hans röst är så extremt annorlunda. Dansen i videon påminner lite om den vi ska dansa på julavslutningen enligt vår lärare... Eller i alla fall i början. Sedan när de börjar med armkrok och sådant är det inte så likt, som tur är!

 

Jag var på Danderyds Sjukhus idag. Jag hade världens längsta sovmorgon men ändå var jag där. Alltid när jag är där (jag har knappt varit där förut men det har blivit en del på sistone) tänker jag på Låt den rätte komma in. Så det är lite läskigt. Jag måste läsa hans andra böcker, förresten. Det är många böcker jag måste läsa. The Lost Symbol, Stieg Larssons böcker och de jag aldrig avslutade, The End of Mr. Y och Slumdog Millionaire. Och boken om Muse så klart, men den sparar jag helst på och läser under en lång tid. Sedan tror jag inte det är några fler. Förutom Shopaholicböckerna då, som jag fick låna av Emelie. Allihop.

De skulle kolla mina ögon. Jag vill nämligen operera mig. Jag vet att det inte är riskfritt (som hon precis förklarade för mig) men det går bra för de flesta. Jag hoppas jag är en av dem. Om det fungerar vill säga. Jag har säkert en jättekonstig hjärna som inte vill ha båda ögonen i mitten. Det ska de kolla nästa gång. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen det här, snälla låt det gå.

På svenskalektionen idag. Vi ska göra en muntlig redovisning av en bok vi just har läst i form av ett "Morgonsoffan"-program. Det känns alltid lika kul när man är fyra personer i gruppen och jag är den enda som säger något. Som kommer med förslag på hur vi ska göra. Som strukturerar arbetet. Som ser till att någonting blir gjort. Och sedan säger de andra "men såhär vill inte jag göra, varför ska du bestämma allt?".

Det är lättare att ta ansvar för andra än vad det är att ta ansvar för sig själv, känns det som.

Är det någon mer än jag som undrar vad fan jag gör på den här bilden från i fredags?

 

Det finns saker jag stör mig på. Det finns vissa personer jag vill skrika rakt i ansiktet. Det finns personer jag bara vill ska förstå. På kvällar och nätter tänker jag extra mycket på dem. Jag skulle egentligen velat skriva det här igår men då var jag för trött.

Jag har alltid varit en duktig flicka. Kommit i tid, gjort som jag blivit tillsagd och tagit ansvar. (Nu behöver vi dock inte diskutera om jag har fått någon slags belöning för det eller bara skit tillbaka). Jag har alltid varit yngst i familjen och kunnat se upp på mina bröder. Se vilka val de gjorde, hur de gjorde, och vilka konsekvenser de fick för dem. För en som inte har äldre syskon är det svårt att förklara, hur de faktiskt påverkar mig med sina val.

Med tanke på hur jag är, har varit, gillar jag detta regelstyrda samhälle vi lever i. De som håller sig till dem blir belönade och de som inte klarar av att hålla sig till dem får gå sin egen väg. Jag säger inte att alla måste gilla regler, de som inte gör det ska inte bli fängslade. Alla är olika och det är det som gör världen så fin. Men klarar man inte av regler bör man inte bryta mot dem, bara ta sig runt dem på sitt eget vis. Alla klarar sig bra bara de använder sitt sunda förnuft.

När jag gick i högstadiet orkade jag inte med den slappa inställningen till alltihop. Ingen kunde hålla deadlines, och ingen tyckte det gjorde något. Att alla ska få en andra chans kan jag självklart hålla med om. Men en tredje, fjärde, femte och till och med sjätte?

Jag hoppades att gymnasiet skulle bli en stor förändring. Förändring, ja, men inte stor. Det är kul att vistas i ett klassrum där i alla fall nittio procent av de närvarande faktiskt vill lära sig något. Men resten då? Förra veckan satt jag och Oscar i min klass och pratade lite smått om kemilabrapporten som skulle in följande vecka. Jag frågade om några saker jag inte förstod och undrade om han förstod dem. Han svarade "jag kan ingenting om kemi, min pappa ska göra den åt mig för han vill att jag ska få ett MVG". Att personer inte vill lära sig går att förstå, men att ta äran för någon annas arbete? Att låta någon annan göra ett arbete åt en? Om den personen som gör så bara kunde förstå hur det känns för oss andra, som har gjort något på egen hand. När jag frågade honom hur han kunde göra så svarade han bara "det spelar väl ingen roll för dig vad jag får för omdöme? Ditt är ju fortfarande lika bra". Det är inte det som spelar roll! Att du lämnar in något som du inte har ansträngt dig ett skit för, inte ens gjort själv, det känns fan som ett jävla knivhugg i ryggen. Att du inte kan förstå hur jävla meningslös min anträngning känns då.

Jag vet att min ansträngning kommer löna sig i framtiden och att han kommer få betala för att han lät någon annan göra jobbet. Men just nu lever jag i nuet och framtiden känns långt borta. Just nu glider han fram på någon annans redan stora och fina våg medan jag kämpar för att ens hålla min vid liv.

Det finns så extremt många exempel på precis samma sak, samma jakt på den snabba belöningen. Vi har precis läst i naturkunskapen om regnskogsavverkning. Folket hugger ner träden för att tjäna pengar snabbt. Tjäna pengar på någon annans bekostnad, nämligen trädens och djurens som lever i dem. Men snabba pengar anses ju oftast som de bästa pengarna. Sedan står de där. Träden är slut och likaså pengarna. Hade de klurat ut en lösning att tjäna pengar på utan att hugga ner träden hade de inte suttit i den situationen. De hade kunnat göra något själva. Kanske hade belöningen för arbetet varit långsiktig men den hade fortfarande varit bättre. Träden hade stått kvar, djuren hade fortfarande levt, växthuseffekten hade varit mindre. Den dagen de inser det är det för sent. Den dagen är det jävligt synd om oss.

Vi har sett på Män som hatar kvinnor i två och en halv timme. Fan vad bra den var! Jag måste läsa de två andra böckerna nu, vi har alla tre. Fast jag har inte läst. När du gräät på festerna, jag borde köpa skivan.

Pappa har köpt en Blu-ray spelare. Sånt är alltid lite kul. Speciellt när man bara går ner till TV-rummet och så står den där! Woah! liksom. Han försökte koppla in den förut men det var lite saker som saknades, sladdar. Som vanligt. Jag gillar Blu-ray, eller HD-film då alltså. Det är som med linser och glasögon. Jag ser bra med linser, men i glasögon ser jag verkligen allt. Det är lite tufft, och läskigt på samma gång.

Ett bränt finger är aldrig ett fint finger. Jävla farinsocker.

 

OMG MINA HÖRLURAR FUNGERAAAAAAAAAAAAAAAAR!!!

 

 

När man har börjat använda de vanliga iPodhörlurarna igen inser man hur stor skillnad det egentligen är. Jag ser folk som använder dem helatiden och de vet inte vad de går miste om! Musiken låter så extremt mycket bättre i ett par isolerande hörlurar med bas- och diskantljud. Så mycket bättre.

 

Mina hörlurar jag fick i födelsedagspresent har gått sönder. For real. Jag minns i maj när jag satt och grät så tårarna rann över kinderna när den vänstra lät så mycket lägre. Då lyckades jag fixa det. Men nu har den vänstra knastrat och varit konstig ett längre tag. En dag slutade den fungera helt. Om man sitter i ett helt tyst rum kan man höra dov musik, men i ett vanligt rum hör man bara från den högra.

 

I have no doubt. One day we're gonna get out.

 

Jag älskar att gå igenom Enebyberg ensam. Folk som har byggt upp egna skateboardrampar på sina uppfarter. Folk som bygger om. Nya hus som dyker upp. Pojkar som går runt i lila och vita fotbollskläder på gatorna. Folk som har skyltar där det står "DET GÖR ONT. Varning för hunden" på sina grindar. Folk som har upplysta fönster där man kan se att de står och hänger upp tavlor, målar om eller sitter och tittar på TV. Folk som kommer hem i sina bilar efter att ha varit ute och handlat mat. Gator som är byggda i försök att skapa kvarter. Ny asfalt blandad med gammal. Brevlådor som står snett.

 

Jag provade min nya kappa från Frankrike idag. Jag älskar den! Den har fin färg, fin modell och fint material. Fast den var lite för varm för att ha på sig. Nästan så att man blev svettig. Jag vet precis vilka hörlurar jag vill ha i julklapp. Ett par vita från Apple's hemsida. Och jag orkar inte skriva på min bokrecension. Jag ska baka.

 

Idag har jag varit en duktig flicka. Jag gick upp redan klockan elva efter nio timmars sömn och efter frukost och dusch började jag städa mitt rum! Halvvägs klar resulterade det dock i att jag satt och klippte och sydde i en tröja jag hade fått av mamma, för att hon inte ville ha den. Den blev helt klart snyggare! Sedan städade jag klart. Det vill säga att jag slängde skit och la undan lite kläder och annat. Fast ett otränat öga skulle nog uppfatta mitt rum som stökigt fortfarande.

Jag har bestämt mig för att göra en banan och chokladsmulpaj till ikväll (vilken är himmelskt god!) så jag måste gå ner till Vi och köpa lite bananer och havregryn senare idag. Men nu, nu måste jag göra klart min laborationsrapport och börja på bokrecensionen. Livet är hårt...

Jag har börjat tycka min dator låter som en tvättmaskin ibland. What the fuck?

Jag har bytt min bild, bytt tiden på klockan samt lagt till en till kategori som heter "Muse". Den kommer inte synas förrän jag skriver något som läggs i den kategorin, men den finns där i alla fall! Och bilden... kanske inte är så fin men det kändes lite gammalt att ha en bild på en biljett till en konsert som redan har varit.

Ikväll är det klassfest för NV09d! Jag ser lite fram emot det, med tanke på att hela vår klass ska vara där utom tre personer (vad jag vet än så länge i alla fall). Alla ska ta med sig "sin egen dricka" men jag ska inte ta med något. Vatten kan jag nog få hos Sofia (det är där vi ska vara) och jag vill inte ha något annat. Kanske om jag får smaka lite chips av Oscar och Calle. :) De skulle köpa det innan, tror jag.

En buss + en lång slutartid = En häftig bild!

 

I want to.

I shouldn't.

I won't.

"Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare. Till dessa människor står vi i ett särskilt förhållande och om de är av rätt kön och i någorlunda lämplig ålder blir vi kära. I annat fall blir vi trollbundna, beroende, vad man nu väljer att kalla det, men egentligen är det samma sak. Anne-Marie var en sådan nyckelmänniska för mig, den första jag träffat. Därför betydde hon så mycket för mig. Jag betydde inte lika mycket för henne, det anade jag, och min ständiga fruktan var att hon på något sätt skulle försvinna från mig."

Dessa kostade 99 kr på Ullared. Lite svåra att gå i, men fina!

 

Jag har precis beställt tre biobiljetter till min kusin, hennes kompis och mig. Det var redan fullbokat den tjugonde så det fick bli den tjugoförsta. Men det var då de ville se i alla fall så det blir jättebra! Det är bara det att jag är lite nervös över om de kommer in eller inte... De är ju trots allt bara tretton eller lite mer och åldersgränsen är femton. Men jag hoppas de inte är så noggranna i Täby Centrum!

We've all been changed from what we were

 

I want to recognize your beauty's not just a mask.

 

Igår var det kul att göra skolarbete. Idag känns det som att all den lusten försvann lika fort som den kom. Jag spenderade hela veckans arbetslust på en dag, liksom. Och extra surt känns det när jag vet att White Lies spelar i Sverige ikväll men att jag inte är där. Att jag inte kan vara där. Varför spelar de på Berns där man måste vara arton år för att komma in? Varför?!

Jag älskar White Lies. Jag har 1125 spelade låtar med dem och ändå har jag inte ens 15 låtar med dem. De har bara släppt en skiva. Jag såg dem på Stadion men de spelade inte ens min favoritlåt! Alla låtar utom den kändes det som. JAG ÄR INTE NÖJD FÖRRÄN JAG FÅTT HÖRA E.S.T LIVE. Så är det bara.

With all these things that I've done. Jag har gått runt och sjungit på den låten hela dagen. Hela dagen! Jag börjar nästan bli lite irriterad på mig själv. Visst lever jag ett hårt liv? Ha ha ha. Nu är jag i alla fall klar med muffinsen och ska sätta mig och äta några samtidigt som jag förbereder mig för matten i morgon. Vi ska börja med funktioner! Det har vi inte hållit på så mycket med...

Jag tycker de ser ganska goda ut! Håller ni med?

 

Det känns ju sådär lagom kul när man pallrar sig till skolan till kvart i elva och sedan när man kommer dit får man reda på att man började fem i ett! Fast jag måste nog ändå säga att det var ganska bra. Jag hade inte kunnat sova längre, eftersom byggubbarna håller på och går på taket här hemma, och nu får jag ju faktiskt lite skolarbete gjort! Trot det eller ej men jag har börjat på min laborationsrapport och skrivit nästan hälften.

We wrote our names on every train.

 

Jag älskar min kamera ganska mycket. Jag har kommit på att jag älskar ganska få saker men väldigt mycket i stället. Muse, vänner, mat, min kamera. Jag hatar vissa saker väldigt mycket också.

 

Jag orkar inte skriva text om varje bild så ni får anta vad det är på bilden. Så svårt kan det ju inte vara! Den första bilden är utsikten från Joakims lägenhet dock, den kanske skulle vart lite svår att lista ut på egen hand.

Jag älskar dig Joakim. Nästa gång jag ser Coldplay, då ska jag fan stå bredvid dig och sjunga med.

 

Okej, det var ju då tänkt att jag skulle sitta och göra skolarbeten nu. Laborationsrapporten i kemi som ska in nästa vecka samt bokrecensionen på minst två sidor. Hur mycket har jag gjort av det? Behöver jag ens säga? Ni vet nog redan. Alla känner mig för väl. Lat jävel. Jag har inte ens börjat. Har inte ens spenderat en tanke på att faktiskt göra det. Bara att det måste göras. Någon gång. Någon annan gång. 

 

Mjölkpaket är så bäst. Någon som känner igen sig? *Räcker upp handen*

 

Nu ska jag gå ner och se på "Ullared" på femman. Ja, jag är säker på att det är världens B-program, eller snarare C-program, men jag måste se! Jag åker dit en eller två gånger om året och jag vill veta hur de framställer stället på TV. När jag var där i somras så stod det skyltar med att de spelade in men jag såg aldrig några kameror. Jag tänker som Sandra, de kanske filmade mig i smyg?! Haha, eller inte.

 

Hej Stockholm! Hej kärnkraftverket! Hej bloggen! Det var ett tag sedan. Nu tror ni säkert att jag har varit världens lataste som inte har skrivit någonting här under lovet men jag har faktiskt varit bortrest. Jag har varit i Frankrike! Grenoble! Lyon! Hälsat på min kära storebror som åkte ifrån oss i ottan dagen Coldplay spelade på Stadion (220809). Så det har gått mer än två månader sedan jag såg honom. Och jag kommer inte få se honom för om två månader igen. När han kommer hem över jul.

Det var kul i Frankrike! De hade roliga spårvagnar, trammar, i Grenoble och vädret var varmare än här. Åt vilket håll man än tittade så var det berg, berg och åter berg. Grenoble ligger i en dalgång i franska alperna för den som undrar. Man kan se Mont Blanc därifrån om man går upp på något av bergen en bit. Vi gjorde det i lördags men det var ganska så dimmigt så vi såg inte så bra. I Grenoble ligger också Frankrikes längsta raka väg! Jag minns inte hur lång den var exakt, lite mer än en mil tror jag.

Jag älskar Frankrike för de älskar Muse. Jag såg Uprising på någon musikkanal i söndags morse. Okej, det var allt med Muse från den Frankrikeresan... inte mycket alltså. Men förut när jag var där och åkte skidor spelades Starlight på radion! Och när jag var där i maj spelade de massor med bra musik. Dock inte Muse. Coldplay pratade på radion flera gånger om Viva la Vidaturnén. Det var lite synd att vi inte åkte lite senare... för då skulle jag kunnat se Muse när de spelar i Lyon. Den tjugoandra november.