Teresia

Det finns saker jag stör mig på. Det finns vissa personer jag vill skrika rakt i ansiktet. Det finns personer jag bara vill ska förstå. På kvällar och nätter tänker jag extra mycket på dem. Jag skulle egentligen velat skriva det här igår men då var jag för trött.

Jag har alltid varit en duktig flicka. Kommit i tid, gjort som jag blivit tillsagd och tagit ansvar. (Nu behöver vi dock inte diskutera om jag har fått någon slags belöning för det eller bara skit tillbaka). Jag har alltid varit yngst i familjen och kunnat se upp på mina bröder. Se vilka val de gjorde, hur de gjorde, och vilka konsekvenser de fick för dem. För en som inte har äldre syskon är det svårt att förklara, hur de faktiskt påverkar mig med sina val.

Med tanke på hur jag är, har varit, gillar jag detta regelstyrda samhälle vi lever i. De som håller sig till dem blir belönade och de som inte klarar av att hålla sig till dem får gå sin egen väg. Jag säger inte att alla måste gilla regler, de som inte gör det ska inte bli fängslade. Alla är olika och det är det som gör världen så fin. Men klarar man inte av regler bör man inte bryta mot dem, bara ta sig runt dem på sitt eget vis. Alla klarar sig bra bara de använder sitt sunda förnuft.

När jag gick i högstadiet orkade jag inte med den slappa inställningen till alltihop. Ingen kunde hålla deadlines, och ingen tyckte det gjorde något. Att alla ska få en andra chans kan jag självklart hålla med om. Men en tredje, fjärde, femte och till och med sjätte?

Jag hoppades att gymnasiet skulle bli en stor förändring. Förändring, ja, men inte stor. Det är kul att vistas i ett klassrum där i alla fall nittio procent av de närvarande faktiskt vill lära sig något. Men resten då? Förra veckan satt jag och Oscar i min klass och pratade lite smått om kemilabrapporten som skulle in följande vecka. Jag frågade om några saker jag inte förstod och undrade om han förstod dem. Han svarade "jag kan ingenting om kemi, min pappa ska göra den åt mig för han vill att jag ska få ett MVG". Att personer inte vill lära sig går att förstå, men att ta äran för någon annas arbete? Att låta någon annan göra ett arbete åt en? Om den personen som gör så bara kunde förstå hur det känns för oss andra, som har gjort något på egen hand. När jag frågade honom hur han kunde göra så svarade han bara "det spelar väl ingen roll för dig vad jag får för omdöme? Ditt är ju fortfarande lika bra". Det är inte det som spelar roll! Att du lämnar in något som du inte har ansträngt dig ett skit för, inte ens gjort själv, det känns fan som ett jävla knivhugg i ryggen. Att du inte kan förstå hur jävla meningslös min anträngning känns då.

Jag vet att min ansträngning kommer löna sig i framtiden och att han kommer få betala för att han lät någon annan göra jobbet. Men just nu lever jag i nuet och framtiden känns långt borta. Just nu glider han fram på någon annans redan stora och fina våg medan jag kämpar för att ens hålla min vid liv.

Det finns så extremt många exempel på precis samma sak, samma jakt på den snabba belöningen. Vi har precis läst i naturkunskapen om regnskogsavverkning. Folket hugger ner träden för att tjäna pengar snabbt. Tjäna pengar på någon annans bekostnad, nämligen trädens och djurens som lever i dem. Men snabba pengar anses ju oftast som de bästa pengarna. Sedan står de där. Träden är slut och likaså pengarna. Hade de klurat ut en lösning att tjäna pengar på utan att hugga ner träden hade de inte suttit i den situationen. De hade kunnat göra något själva. Kanske hade belöningen för arbetet varit långsiktig men den hade fortfarande varit bättre. Träden hade stått kvar, djuren hade fortfarande levt, växthuseffekten hade varit mindre. Den dagen de inser det är det för sent. Den dagen är det jävligt synd om oss.