Teresia

Jag fick ha på mig en sån där sjukhusskjorta och höga "operationsstrumpor". Jag fick ha dropp och gå runt med min fina, gnisslande ställlning i korridorerna. Jag fick svälja tablett efter tablett för att förhindra smärta efteråt. Jag fick rabbla upp mitt namn och perssonnummer och så satte de ett armband på min vänstra handled. Jag fick ligga i sängen och åka hiss och titta på de söta hundarna på bilderna i taket. Jag fick hälsa på alla trevliga doktorer och blev fastspänd på sängen. Tre andetag, sedan sved det till i halsen och jag minns inget mer.

Jag vaknade av att jag hörde mamma säga något, men jag minns inte vad. Tydligen hade jag redan varit vaken i en timme då men jag kan inte minnas den timmen. Efteråt fick jag mackor och vatten och fler tabletter.

Jag kan inte fatta att jag aldrig i mitt liv kommer skela mer. Eller lite förstås, men inte så mycket att det märks, som förut. Jag gjorde inte det här för någon annan än mig själv, och några veckor av mitt liv för att det ska läka är det värt. Just nu gör det ont varje gång jag flyttar ögonen och hade jag inte knaprat Alvedon hade det nog varit ännu värre. Men det är det värt, som sagt. Tack S:t Eriks Ögonsjukhus.