Teresia

I slutet på mars upptäckte jag White Lies. Jag minns hur jag satt på YouTube för att lyssna på några låtar med Editors när jag hittade Farwell to the Fairground bland liknande videos. Det var ungefär där jag var fast, efter en låt. Jag minns att jag chattade med Malin J och länkade henne till alla låtar och bara "visst är den här bra?!". Sedan två dagar senare köpte jag skivan. To Lose My Life. Snacka om bra musik!

Och jag har nog haft världens tur när man tänker på att de har kommit till Sverige två gånger på mindre än ett år. Till skillnad från My Chemical Romance som jag har väntat på i två och ett halvt år och de har inte kommit än/sagt att de ska komma. Jag kan knappt fatta att jag har sett White Lies! Från första raden också. Fast jag är fortfarande arg över att jag inte kunde se dem när de kom den fjärde november. Artonårsgränser... suger. Plus att jag har affischen från den spelningen i mitt rum som påminner mig varje dag. Men den påminner mig om hur bra de är också så klart!

Det som stör mig är när folk säger att White Lies är den senaste trenden i Sverige (vilket de säkert är) och anklagar mig för att ha hoppat på den! Jag vet inte när de "blev kända" här men jag upptäckte dem fanimej inte på grund av det. Det var väl ödet som förde oss samman, haha! Jag längtar till White Lies ger ut en ny skiva och ger sig ut på en egen turné och spelar på normala ställen. Då ska jag bannemig vara där.