I'm not gonna say I don't mean that
Jag sitter i soffan och funderar lite. TV'n står på men jag har sänkt volymen för jag lyssnar på musik. Marsvinen springer runt under bordet på mattan och piper åt varandra. Det är parningstider nu så vad ska man förvänta sig. Den ena försäker sätta på den andra och tvärtom.
Nu när jag ju har slutat nian, som jag faktiskt börjar fatta på riktigt nu, undrar jag vilka jag faktiskt kommer hålla kontakten med. Jag minns när vi slutade sexan och alla 'lovade varandra att hålla kontakten'. Hur gick det med det egentligen? Jag känner knappt de som vi gick med som inte hamnade i min klass. Jag har träffat Isabelle von der Groeben några gånger, men vi har inte direkt umgåtts som förr. Vi var för fan vänner från vi var ett år! Och nu känner jag henne inte.
Något som jag tycker är ganska häftigt ändå, och som jag är så jävla glad över, är att jag har lyckats behålla några av mina gamla vänner. Och då syftar jag på Sara, Mimmi och Gaby. Vsserligen har ingen av oss någon gång gått i samma klass (förutom Sara på dagis då), men det är troligen det som har gjort att vi har fortsatt vara vänner.
Självklart ska jag hålla kontakten med många av de som gick i min klass, jag säger inte att jag inte ska det! Jag förväntar mig bara inte att det ska lyckas med alla... Men jag tror nog vissa av er vet att det kommer hålla. Gösta, till exempel.
Trots att jag tycker att jag har många vänner, är alla inte vänner på samma sätt. Med vissa kan jag skratta och skämta och säga taskiga saker utan att någon blir sårad, med vissa kan jag fika och se på film med, ha mysigt och sova över, med andra kan jag umgås i skolan och kanske arbeta bra ihop (ja, i alla fall kunde), och med vissa kan jag prata om vad som helst. Det är som om alla är indelade i grupper och det inte går att hoppa mellan dem. Självklart kan jag ju skratta med alla, men ni förstår vad jag menar. Och just nu tror jag inte det är så jämnt fördelat...
Fan, jag har egentligen inte aning om varför jag skrev det här. Och jag förstår verkligen inte hur jag ens lyckades skriva det med tanke på att jag inte ser vad det står på tangenterna för att det är alldeles för mörkt. Och jag tror inte någon av er är så intresserad av att läsa det heller. Jag vill bara säga att, för att minnas senare år, idag känner jag att jag bara har en vän som tillhör den senare gruppen. Och jag ska fan ge mitt liv för att inte förlora henne igen.
Nu när jag ju har slutat nian, som jag faktiskt börjar fatta på riktigt nu, undrar jag vilka jag faktiskt kommer hålla kontakten med. Jag minns när vi slutade sexan och alla 'lovade varandra att hålla kontakten'. Hur gick det med det egentligen? Jag känner knappt de som vi gick med som inte hamnade i min klass. Jag har träffat Isabelle von der Groeben några gånger, men vi har inte direkt umgåtts som förr. Vi var för fan vänner från vi var ett år! Och nu känner jag henne inte.
Något som jag tycker är ganska häftigt ändå, och som jag är så jävla glad över, är att jag har lyckats behålla några av mina gamla vänner. Och då syftar jag på Sara, Mimmi och Gaby. Vsserligen har ingen av oss någon gång gått i samma klass (förutom Sara på dagis då), men det är troligen det som har gjort att vi har fortsatt vara vänner.
Självklart ska jag hålla kontakten med många av de som gick i min klass, jag säger inte att jag inte ska det! Jag förväntar mig bara inte att det ska lyckas med alla... Men jag tror nog vissa av er vet att det kommer hålla. Gösta, till exempel.
Trots att jag tycker att jag har många vänner, är alla inte vänner på samma sätt. Med vissa kan jag skratta och skämta och säga taskiga saker utan att någon blir sårad, med vissa kan jag fika och se på film med, ha mysigt och sova över, med andra kan jag umgås i skolan och kanske arbeta bra ihop (ja, i alla fall kunde), och med vissa kan jag prata om vad som helst. Det är som om alla är indelade i grupper och det inte går att hoppa mellan dem. Självklart kan jag ju skratta med alla, men ni förstår vad jag menar. Och just nu tror jag inte det är så jämnt fördelat...
Fan, jag har egentligen inte aning om varför jag skrev det här. Och jag förstår verkligen inte hur jag ens lyckades skriva det med tanke på att jag inte ser vad det står på tangenterna för att det är alldeles för mörkt. Och jag tror inte någon av er är så intresserad av att läsa det heller. Jag vill bara säga att, för att minnas senare år, idag känner jag att jag bara har en vän som tillhör den senare gruppen. Och jag ska fan ge mitt liv för att inte förlora henne igen.
Kommentarer
Trackback