Teresia

 

 

Det finns tillfällen då man bara tänker; om jag dog nu skulle jag dö lycklig. Precis så kände jag efter och undertiden jag såg Muse. Och ungefär så kände jag efter att ha lyssnat på den här videon. Kolla om ni vill.

 

 

 

Jag älskar den här låten! Har gjort det i runt ett år nu. Hans röst är så extremt annorlunda. Dansen i videon påminner lite om den vi ska dansa på julavslutningen enligt vår lärare... Eller i alla fall i början. Sedan när de börjar med armkrok och sådant är det inte så likt, som tur är!

 

 

I want to recognize your beauty's not just a mask.

 

 

 

Bildkvalitén på den här videon är inte så bra men ljudet är desto bättre! Åh, den här låten är så fin. Har lyssnat massor på den nu bara för att de körde den så bra. Det var nästan så man fällde en tår. Men bara nästan.

Om en vecka ska jag och Emelie se Green Day i Globen. Det kommer bli ganska awesome, för de är riktigt bra. Jag kan inte direkt alla texter och är inte så insatt i själva personerna, men det som är så bra med dem är att deras musik är rockig! Ibland blir jag bara så trött på viss musik jag lyssnar på, för den känns så tråkig. Fast hade jag bara lyssnat på "rockig" musik hade jag väl tröttnat på det. Lagom variation är trots allt bäst.

 

Hahahahahhaaha, kolla Matt! ♥ Jag är ganska så säker på att alla som gillar Muse har sett den men ändå! Den måste in i arkivet, som sagt.

 

Okej jag vet inte hur jag ska säga det här utan att de blir massor av stora bokstäver, hjärtan och utropstecken men jag ska försöka sansa mig. IGÅR VAR DEN BÄSTA KVÄLLEN PÅ LÄNGE. MIN BÄSTA KONSERT SO FAR SOLKLART. Det var så jävla bra, alltihop. Och det var lätt värt 22 timmars väntan. Jag älskar Coldplay. Så är det bara!

Och Gösta, här kommer lite bildbevis på att jag faktiskt var längst fram. Visserligen inte i mitten men jag tyckte vi hade riktigt bra platser i alla fall. Det var ju inte ens trångt! Jag lägger in lite videor senare, det tar ett tag att smälta det här. Den enda låten jag grät på vad The Scientist. SÅ VACKER. När han började spela den var jag den enda som skrek vid oss, haha, det kom som en reflex. Och sedan under själva låten skrek alla utom jag. Bara stod där... fan vad bra det var. Jag kommer aldrig glömma det.

Förresten, de hade världens bästa kösystem! Därav siffrorna på händerna. När vi gick in gick vi in i ordning och alla höll varandra på axlarna och ingen fick släppa förrän ettan kom till staketet. Gissa om det kliade i benen när det var heeelt tomt och man bara väntade på att få springa fram till staketet! Jag vet inte hur det var för de längre bak i kön men så var det i alla fall för oss längst fram.


Det går inte att beskriva, varken med ord eller bilder. Kanske blir det bättre med videor? ;) Men det kommer senare! Och mina videor är inte så bra, så det blir mest andras.

Fan, vad besviken jag blev nu. Jag ville visa er ett klipp från Where the Streets Have No Name på Ullevi kvällen jag var där, men det finns inget! Jag tänkte säga hur jävla mycket jag älskar orgelintrot till den låten och hur underabrt det var att stå där och lyssna på det live, mitt bland massa fyrtioåringar som nästan inte orkade stå upp, och nästan börja gråta. Nästan! (Inte fyrtioåringarna alltså utan jag). Så i stället får ni en film med lite highlights, ganska underbar den också. Jag satt på vänster sida om man tittar mot scenen, ganska i mitten både på bredden och höjden faktiskt. 

Det har inte blivit så mycket blogg idag nej. Men jag tror nog inte det gör så mycket. Jag har inte gjort så mycket heller. Mest pratat med Malin på msn, hypat över Coldplay och Muse. Muse ska kanske släppa sin första singel när jag inte är hemma! United States of Eurasia.

Här har vi videon jag letade efter! Jag lyssnar på den nu och jäävlar vad gåshud jag får då! Den är verkligen bra. Och ja, det är Håkan Hellström! Jag erkänner! Jag gillar honom faktiskt.

Jag vet, jag använde den där meningen igår också men det är för att den passar så himla bra. I alla fall, jag sa ju igår att jag skulle skriva lite om Muse. Nu kommer jag visserligen inte ihåg allt men aja. Igår när jag kollade lite på So You Think You Can Dance samtidigt som jag läste lite var det uttagning till de som ska vara med och tävla om folkets röster. Och när en kille hade gått vidare började han gråta och sa massa saker som "det här är min dröm och nu är det sant!" och jag började fan gråta själv.

Jag tänker bara på Muse, Muse, Muse. Haha, jag vet att det kanske låter fånigt men min dröm just nu är att få se dem live igen. Att få stå längst fram och vara endast några meter bort. Att få höra dem igen. Och... jag vet inte, det får mig att gråta när jag tänker på att det kommer hända. Jag kommer stå där, det är planerat. Jag ska leta efter dem efter konserten, men att hitta dem är inte något jag förväntar mig. Och jag kommer nog inte vara den enda som letar heller. Men OM jag så bara ser dem, hör dem prata, kommer jag dö lycklig. Fast bara att se dem på scenen kommer nog räcka för att dö lycklig.

ÅÅÅH, säg att detta inte bara är en ungdomsförälskelse. Just nu känns det som att jag kommer älska dem förevigt. Jag kollade på HAARP igår och... det blev så mycket känslor att jag fick ont i magen och knappt kunde andas! Jag älskar dem för mycket för mitt eget bästa! Jag ska se dem. Jag ska se DEMMMM. MUSE.

You make me sick because I adore you so.

Jag börjar tidigt med att skriva om dem. Det är ju trots allt lång tid kvar. Men ni var nog inte så förvånade, va?

I'm at a place called Vertigo
It's everything I wish I didn't know

Passing by you light up my darkest skies
You take only seconds to draw me in
So be mine and your innocence I will consume

Dark shines
Bringing me down
Making my heart feel sore
Because it's good

Ett tag sedan tyckte jag den här låten var extremt tråkig,
men nu älskar jag den.