Teresia

Jag ber om ursäkt för lite bloggande och inga bilder men marsvinen har bitit av min internetsladd (eller i alla fall så pass mycket så att den inte fungerar) och därför kan jag inte skriva blogg på stora datorn. Och jag vill inte lägga in bilder på den här lilla datorn för då kommer det ju saknas några från den stora. Om ni förstår vad jag menar.

Idag ska jag hjälpa mamma att pynta typ... suck. Och spela Guitar Hero. Och försöka plugga till naturkunskaps- och engelskaprovet nästa vecka. Men nu är det bara tre veckor kvar till vi slutar! Och om exakt tre veckor och några timmar kommer Joakim hem till Sverige! Fan vad jag har saknat honom.

Förbannad busschaufför, pizza, kanelpaj, luftbullar, lussebullar, Idol, Muse på p3, Muse på MTV, Gösta och Flays. Ganska bra sammanfattning av kvällen tror jag. Nu ska jag sova, god natt!

Inte skrivit något idag. Inte gjort någon läxa heller. Inte gjort mycket alls idag faktiskt. Vi hade bara två lektioner, idrott och spanskaprov. Biologin var inställd och jag övertalade vår mattelärare att ge oss läxa istället för att behöva vänta i en och en halv timme på lektionen. Klassen blev glad, vi slutade halv ett istället för tio över tre. Jag har sett tre avsnitt av One Tree Hill säsong två. Jag ska snart se ett till.

The more man learned, the more he realized he did not know.

Ikväll spelar Muse i Lyon. Där jag var, på höstlovet. Om de skulle spelat där när jag var där, då hade jag gått! Jag hade nog inte fått köa så länge men jag hade fortfarane varit där! Åh, vad underbart det skulle varit...

Nu ska jag läsa The Lost Symbol.

Förlåt för så dålig uppdatering de senaste dagarna. Jag är bara... har ingenting att skriva om för vad jag än skriver kommer jag in på Wembley. Och igår såg jag New Moon med min kusin och sov sen över hos Flays, vilket var kul! Hela den kvällen var kul. Filmen var bra, jag kom hem, duschade, tog bussen/gick till Flays. Sedan... gjorde vi inte så mycket, men det är skönt att bara vara också. Vi skrev, eller mest Flays skrev medan jag satt och stirrade på så sjukt bra videor från Hovet (jag ska lägga ut några senare), ett hatbrev till en viss person... Fast på skämt. "Du är lika kul som ett tomt badkar", typ. Hahahahaha!

När jag kom hem runt två satte jag igång med... ni vet, plugg. Men det känns faktiskt ganska kul att lära sig ibland. Jag blir så lycklig när uträkningarna i kemin stämmer och när jag skriver rätt verbform i spanskan. Spanska måste jag dock träna lite mer på... Jag tycker det är kul att pressas lite, för då märks det när man lär sig. Gissa om jag blev överlycklig när det stod VG+/MVG på mitt naturkunskapsprov! Det som är så svårt. Dock måste jag göra ett extraprov för att nå upp till MVG... men det klarar jag! Jag klarar allt, om jag vill.

Jag älskar den som uppfann instrument.

Gamla bilder som jag säkert har publicerat tidigare. I alla fall. Nyss gjorde pappa och jag en äppelpaj eftersom mamma inte kan göra annat än stå bredvid och berätta för oss allt vi gör fel. Känns lite synd att jag inte ens kommer få smaka på den, men istället ska jag kräva mamma på pengar till godis ikväll. Jag ska ju se New Moon! Med Julia och hennes kompis Kajsa. Lite förväntansfull är jag faktiskt... även om jag inte ens minns allt som händer i den boken. Men det får jag väl se.

På grund av pappa kände jag att jag var tvungen att spela lite gitarr idag. För att jag ville, of course. Och efter att ha sett Idol var jag bara tvungen att spela Time of Your Life av Green Day. Lite tråkigt att den är så extremt enkel, G, D, Em och C, men den är ändå fin. Speciellt om man höjer den några steg. Sedan har jag börjat träna på Sunburn på piano igen och skulle vilja lära mig denna låt! Jag antar att ni alla vet vilken det är...

Hej på er, idag har det inte heller blivit mycket blogg! Men fredagar är alltid vilodagen för mig, inte söndagar. När man kommer hem på fredagar finns det alltid så mycket att göra men det slutar ändå i att man somnar framför TV'n eller när man läser. Nyss när jag låg och läste lite på min säng (egentligen vilade jag men när pappa kom in var jag tvungen att leta fram något att "läsa" snabbt) och pappa satte sig och spelade gitarr.

Åh, det är så fint. Pappa är verkligen så duktig på gitarr, och piano för den delen, han bara improviserar något och det låter jättefint. Både på den akustiska och den elektriska. Musik är konst, bara att titta på någon som spelar är vackert. Visserligen innefattar ofta att titta också att lyssna men även utan ljudet skulle jag tycka det var vackert. Jag blir halft gråtfärdig bara av att titta på Matthews gitarrer, utan att han spelar på dem.

Det har inte blivit mycket decent blogg de senaste dagarna men jag tror ni förstår. *Försöker kväva ett skrik* Wembley Stadium för fan! Det enda som bothers me är att jättemånga från andra länder tydligen har kunnat skriva in sina hemadresser och tror de ska få sina biljetter hemskickade. Eller det är klart jag är glad om det fungerar för dem! Men jag har ju fan ringt och frågat several times och de säger att de absolut inte kommer leverera till andra länder än Storbritannien. Jag håller med om att det känns läskigt att åka dit utan biljetter, för att man ska hämta ut dem där, men det måste ju kännas ännu värre att inte ens vara säker på att de levereras! Och när man märker att de inte levereras är det för sent att byta till att man kan hämta ut dem där.

Som sagt, jag kan inte släppa det där. Jag kan inte. Men nu när jag kom in på det så kan jag nämna att vi hade en brittisk vikarie idag på engelskan! Och han kunde ingen svenska över huvud taget, kan det bli mer underbart? Han pratade så otroligt, underbart, fantastiskt fint att jag fällde en tår. Jag vill gifta mig med en engelsman. Att vi ska se Muse på Wembley Stadium som ligger i London är så underbart, brittiska fans! Den kombinationen är nog svår att slå, folks!

Varför ska det vara så krångligt? Jag har ringt två gånger till seetickets.com och frågat nu om Peter Rigby behöver Joakims underskrift eller bara sin egen när han ska hämta ut biljetterna, och de svarar inte på frågan. Det är nog bara jag som inte riktigt förstår men, kan man inte få ett ja eller nej?! Jag ber Joakim ringa den tredje gången... han är lite bättre än jag på engelska.

När jag var nio-tio år gammal fick jag en spargris i form av ett bananhus av Petra. Där i har jag i över fem år nu lagt tiokronor. Jag har alltid älskat tiokronor! De är så fina, guldiga och små. Det är lite som att ha sin egna lilla pengabinge som farbror Joakim hemma. Alla samlar ju på något, eller hur? Jag samlar bland annat på tiokronor. Och allting relaterat till Muse.

Varje gång jag har fått en tiokrona har jag lagt den där i. Inte av någon speciell anledning, jag sparade inte till något. Jag ville bara inte använda dem. Jag räknade dem igår och jag har lyckats samla ihop 90 tiokronor, 900 kronor. Utan att jag ens tänkte på att jag hade dem där. Så vad jag funderar på nu är att använda dem. Till Muse, Wembley, London, september 2010. Wembley kommer bli som en milstolpe i mitt liv. Så efter Wembley är det kanske dags att tömma bössan, börja på nytt igen. Åh, vad jag älskar hur Muse påverkar mig, utan dem skulle jag inte vara lika lycklig. You make me sick, because I adore you so. Det roliga är att den meningen är så sann. Jag mår illa just nu för att jag så gärna vill ha en biljett, för att jag måste ha en.

 

You make me sick because I adore you so.

Headern var inte tillräckligt bred så jag var tvungen att göra den lite bredare... Först tyckte jag det blev fult men nu gillar jag det! Det ser fint ut faktiskt. Jag vet, jag skulle göra skolarbete men bilden på Matt var så lockande att jag var tvungen att göra något med den. Men nu ska jag börja. Medan jag lyssnar på Hullabaloo.

Om det inte fanns kyla skulle inte folk behöva bli sjuka. Folk skulle inte behöva slösa bort hela sin helg på att ligga i sängen och försöka bli bättre. Folk skulle inte slösa bort så goddamn mycket papper för att snyta sig. Folk skulle inte behöva spendera sina sista pengar på medicin. Varför finns det kyla?!

Hon är halv elva och jag har inte tittat på spanskaläxan. Ojsan. I alla fall. Idag var det talangjakt i skolan och jag stannade kvar efter vi hade slutat för att kolla (eftersom min klass bara fick gå på den sista föreställningen). Och jävlar vad seriös och bra gjord talangjakten är på Dagy! Eller själva bidragen måste ju inte vara seriösa, men hela upplägget var väldigt bra. Plus att aulan är minst dubbelt så stor som i Friberga.

För er som inte vet så älskar jag att sjunga. Så därför vill jag ge ett litet löfte till mig själv, er som läser och bloggen. Innan jag slutar på Dagy ska jag ha medverkat i talangjakten! Det innebär alltså att jag har två år på mig. Och jag ska fan göra det.

Jag tror inte jag har sagt det här till många, antagligen för att jag inte har sett någon anledning till att göra det, men i somras var jag ju på Malta. Det har jag nog nämnt i alla fall. En kväll var det kareokekväll där. Det var på en liten kareokebar som låg precis vid vattnet och man kunde sitta på en stor brygga och kolla på de som sjöng inne på baren. Det var jättevarmt ute så jag hade min STS-tröja på mig. Jag vet, så fånigt! Men den är stor och skön och luftig. Jag åkte ju dit ensam, så jag kände ingen. Men jag lärde känna några så klart.

När några hade sjungit, två och två, fyra och fyra eller till och med ännu fler, sa jag "jag skulle vilja sjunga en sång kanske..." till de jag satt med. Tre tjejer från Uddevalla och en från Göteborg. Alla började säga "Kom igen! Kom igen!" så till slut skrev jag upp mig på en lapp att jag ville sjunga When You Were Young. Det fanns två jättetjocka mappar med låtar de hade, jag letade och letade efter något med Muse men de hade inget. Inte ens Starlight! Kareokesnubben ropade upp personer efter personer och till slut trodde jag han hade tappat bort min lapp. Men så sa han "When You Were Young!" och jag hoppade upp ur stolen. HJÄLP! Jag gick fram till "scenen" och när han såg att jag var ensam sa han "You're alone? Everyone! We've got our first solo singer!" och alla kom fram för att titta så klart!

Intromusiken började och där stod jag och sjöng, ensam, inför kanske 150 personer! Jag kände kanske tio av dem. Fan vad kul det var! Och efteråt kom jättemånga fram och försökte säga på någorlunda engelska att jag var jätteduktig. Till och med min ledare kom fram och frågade om det verkligen var jag som sjöng och om jag hade sjungit inför publik förut. Nej... det har jag ju inte. Resten av resan kom någon fram om dagen och sa "you're the girl who sang?" och jag svarade "yes...". "You are so good!".

Efter mig var det visserligen några till som sjöng själva. Ingen av dem var bra, förutom en kille som var extremt bra. En sån där typiskt bra kille, jag tror han var från Italien. Men jag är fortfarande så jävla stolt över mig själv. Att jag var den första som gick upp där och sjöng själv, inför främlingar, i ett annat land! Ensam.