Idag är jag tjugo år, två månader och tretton dagar gammal. De senaste åren har jag gått in här då och då och läst det jag skrev för flera år sedan och ångrat lite att jag någonstans längs med vägen bestämde mig för att sluta skriva. Det är så otroligt kul att läsa vad jag tyckte och tänkte när jag var mindre och vad jag hade för mig. Jag vet redan nu att jag kommer vilja behålla denna hemsida för resten av mitt liv och att jag som åttioåring kommer älska att läsa det jag hade att säga när jag var ung. Just nu känns det mesta i mitt liv otroligt jobbigt och jag har därför bestämt mig för att jag vill börja skriva lite igen. Och för att det inte ska bli ett så stort hopp så vill jag skriva lite om de senaste åren. För att jag inte vill glömma det, och för att det känns bra och kul att berätta för någon. Även om det i slutändan bara är för mig själv.

Jag tror jag vill börja ungefär för två år sedan. Då gick jag sista terminen på gymnasiet och skulle snart ta studenten. Alltså ungefär ett år efter att jag verkligen hade slutat att skriva här. I april det året åkte jag utomlands för att träffa en kille jag hade pratat med i snart två år. Jag minns att jag som vanligt hade byggt upp en bild av hur det skulle vara så bra mellan oss vilket det såklart inte var. Jag var inte attraherad av honom, vi hade inte särskilt mycket gemensamt och han var dessutom sju år äldre än mig. En av de sista kvällarna på den veckan hade jag sex för första gången i mitt liv, med honom. Jag var otroligt full och hade nog aldrig sagt ja om jag inte hade varit det. Ja, så som det ofta brukar vara första gången om man ska tro allt man hör. Jag menar absolut inte att jag ångrar det, jag säger bara att det inte var något särskilt speciellt ögonblick i mitt liv. När jag åkte hem därifrån kände jag inte direkt att jag ville träffa honom igen, men jag kom ändå tillbaka två månader senare i juni för att prova om det kunde fungera. Då stannade jag i två veckor och vi hade många olika saker planerade. Det roliga är att de sista dagarna där undrade jag verkligen vad jag gjorde där och varför jag alltid håller på så här. Träffar någon på internet som jag föreställer mig att jag blir kär i. Hjärnan är ganska otrolig, om man verkligen vill något så är det som att den föreställer sig att det verkligen är så. Men till slut inser man ju att det inte går att ljuga fram något som inte finns där.

Hur som helst, jag bjöd hit honom till Stockholm i augusti för att jag av någon anledning ville ”visa honom Stockholm och min hemstad”. Det blev självklart ett stort fiasko! Han kom hit precis när jag skulle flytta ut, vilket i sig är ett helt eget kapitel, och de första nätterna i min nya lägenhet spenderade jag med honom. Jag tyckte inte alls om honom! Det slutade med att jag skjutsade honom till flygplatsen när han till slut skulle åka hem, utan att ge honom en kram eller någonting. Sedan åkte jag hem och fick några dagar senare ett mejl från honom där han skrev att han tyckte att jag hade behandlat honom illa här och att han inte ville prata med mig mer. Han hade självklart rätt, men jag svarade aldrig på det han skrev och är inte direkt ledsen över hur det blev. Han var definitivt ett avslutat kapitel och jag bestämde mig för att aldrig träffa någon på det sättet igen.

Nu kommer det låta som att precis efter det gjorde jag vad jag precis sa att jag inte skulle göra. När jag hade varit utomlands för att träffa den där killen så hade det funnits en annan kille som bodde på samma ställe som visade en hel del intresse för mig. Inte för att han kände mig över huvud taget, men för att han tyckte jag var sexig och att jag hade alldeles för lite kläder på mig. Vilket han självklart gillade. Men vad fan, det var extremt varmt och jag hade inte kunnat ha mer kläder på mig utan att dö av hetta! Vi började prata mer och mer och det kändes verkligen som att jag kunde vara mig själv med honom. Och vi hade ju träffats på riktigt från början, så det kändes inte som att det var samma sak igen. Samtidigt som allt detta utspelade sig så hade jag börjat på högskolan vilket inte var det lättaste och roligaste jag har gjort i mitt liv. Snarare tvärtom. Jag grät i böckerna för att det var så svårt och jag hade knappast någon att umgås med på dagarna heller. De flesta var, rent ut sagt, töntar, eller så var de bara allmänt tråkiga. Jag menar, om man är så intresserad av matematik och fysik att man frivilligt spenderar hela sin fritid för att läsa om det så kan man ju inte vara frisk? Nej, jag passade verkligen inte in där och jag önskar att jag hade insett det lite tidigare. Istället spenderade jag merparten av min fritid med att prata med honom. Detta fenomen som om och om igen verkar uppenbara sig i mitt liv! Att jag måste ha en person som jag kan prata med hela tiden, och som jag verkligen pratar med hela tiden också.

I slutet på december 2012 kom han hit för att bo hos mig i några dagar så att vi för första gången skulle kunna ses när det bara var vi två. Det första vi gjorde var att slänga in hans väskor på golvet och sedan gå till mataffären för att handla mat. När vi kom tillbaka började han laga mat till mig, som han hade bett om att få göra, och mindre än en timme senare hade vi haft sex. På golvet i mitt vardagsrum, innan vi ens hade hunnit äta maten han hade gjort. Vi gjorde det flera gånger samma kväll och jag måste bara säga att jag aldrig hade trott att jag skulle kunna känna så mycket för en tjock kille med glasögon som körde motorcykel alldeles för fort, sov med kniv och pratade engelska tio gånger sämre än mig och med tysk dialekt. Resten av dagarna spenderades i sängen med honom bakom mig, andandes i min nacke, lyssnandes på Dangerous Neighbourhood. Jag var det finaste han hade sett och det tog honom knappt två minuter innan han kom när vi hade sex. Längre än så kunde han inte stå ut. Till skillnad från i april och juni tidigare samma år var det här så otroligt enkelt. Det var som att allt var möjligt med honom, och jag förstod knappt vad jag hade varit så himla nervös för i hela mitt liv.

När han åkte hem några dagar in på det nya året grät jag när jag gick hem mitt i natten från att ha vinkat av honom vid flygbussen. Jag började skolan igen och hade dessutom blivit underkänd på en av höstens kurser. För första gången i mitt liv kunde jag verkligen inte förstå det jag försökte lära mig och det kändes jobbigt men samtidigt lättande. Jag hade inte klarat något, och det var okej. I februari bestämde vi oss för att åka till Budapest på semester tillsammans eftersom han hade familj där som han ville att jag skulle träffa. Och för att jag var tvungen att se staden, sa han. Jag hade inga lediga dagar, för varför skulle jag ha det, så jag bestämde mig för att strunta i några dagar. Jag tror att jag redan då kände att det här inte var något för mig och att det egentligen inte spelade någon roll vad jag var med på eller inte var med på.

Det började bra för oss i Budapest, men det slutade inte bra. Jag tror att jag har något i mig som gör att jag alltid försöker hitta saker som jag kan störa mig på hos andra.